Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Zeke: Tusen vänner men knappt några kompisar

1 av 1

Privat

Nyheter | 28/06/2011 07:58

KRÖNIKA: Kan något som blir offentligt tas på allvar?

Min partner in crime Carlan Snygg säger att jag ska skriva krönikor om eld och titan, om att vara osårbar och starkast på jorden och att ni aldrig, aldrig kan skada mig för att jag är Zeke-Fucking-Tastas.

Så jag är min vana trogen och skriver den exakta motsatsen, om att vara sårbar. För ursäkta en vilsen invandrare som fortfarande tar sina första stapplande steg i att lära sig svenskheten – men visst måste sårbarhet vara det i särklass fulaste och mest skamfyllda man kan göra i Sverige?

Jag minns när Musse Hasselval hanterade en smärtsam separation genom bloggen En resa utan dig, jag minns hur jag blev arg på honom och anklagade honom för att vara ironisk. Jag minns också hur han, med all rätt, hotade med att – på ett vänligt men bestämt sätt – strypa ut mig. Men det var en så överraskande sårbarhet och en så blottad känslighet att jag helt enkelt inte kunde få in att det var på riktigt.

För få saker är på riktigt när de är offentliga. Och Facebook får tjäna som bevisande exempel. För inte kan det väl stämma att alla hela tiden är Sandra Beijer som är i New York eller har sååå mysigt med sina sååå bästaste kompisar på en sååå härlig skärgårdsö? För visst är det orimligt att alla hela tiden slänger ihop en fräsch sommarsallad eller alltid precis har läst en upplyftande bok eller sett en film att rekommendera eller att världen verkligen alltid sågs genom ett snyggt hipsterfilter?

Om vi gör det enkelt för oss och kommer överens om att folk är oproportionerligt mycket lyckligare än olyckliga på Facebook så måste vi fråga oss varför. Och min analys, så här lite från den kulturella sidan om, kan bara vara att folk är rädda för konsekvenserna, att man är rädd för tjuvnyp och rallarsvingar om man släpper ner garden.

Så jag rätar in mig i ledet och facebookar om alla mina finaste stunder. Jag låter mina facebookvänner se all den eld och titan jag påstår mig vara gjord av, jag bygger en bild av glad galenskap och härjig bekymmerslöshet, jag kommunicerar – så tydligt jag kan – att du inte kan skada mig.

Och plötsligt tänker jag...kan det verkligen vara så att vi har tusen vänner och alldeles för få kompisar?