Ett snuskigt ord

Det fanns en tid när ordet ”knulla” var förbjudet att använda i medierna. Det blev ett fasligt liv om det förekom på TV. Och sade någon det i skolan fick de skrubba truten med rotborste och såpa.

I dag är det mer vanligt förekommande. Liksom ord som beskriver könsdelar eller för att inte tala om det amerikanska ”fuck” med tillhörande långfinger. I vanlig konversationssvenska. Som ett ersättningsord för "jädrans” eller ”tusan”.

Men det finns ännu ett ord som inte tvättats rent, nämligen ”propaganda”. Det används nedsättande och som en klubba i skallen. Ungefär som ”nazist” eller ”rasist”.

Ord som är till för att dominera och tysta motståndaren. Propaganda är dock egentligen inget konstigt. Det handlar om att övertyga andra om hur världen egentligen hänger ihop. Att genomtänkt försöka skapa samtycke. Att planera sin kommunikation. Fundera över vem som ska ta emot ett budskap, och när och var och hur det bäst framförs.

Att propaganda fått dåligt rykte beror på att nazisterna och kommunisterna var mycket framgångsrika propagandister. Det gjorde att ordet blev en förbannelse och propagandaindustrin istället började prata om PR istället, förkortning för Public Relations, publika relationer. Och relation låter definitivt bättre än propaganda.

Men grejen är den, att oavsett om vi ska övertyga befolkningen om nödvändigheten att invadera Sovjetunionen eller föda fler ariska barn – eller om vi vill förmå dem att sluta röka eller plocka upp skräp efter sig – så är metoderna desamma.

Just nu försiggår två propagandadebatter i Sverige. Den första handlar om den stundande politikerveckan i Almedalen. Där samlas politiker, mediefolk, intressegrupper och PR-folk för att ha sin årliga industrimässa. De jobbar alla med propaganda och försöker vinna publikens gunst, beslutsfattarnas öra och bästa sändningstid i TV. Några tycker det är ett jippo och att det var bättre förr, när det fanns en TV-fri dag i veckan när folk kunde gå på sammanträde och det stod ”Tillhör Televerket” under telefonerna. Andra tycker det är jättespännande att få vara en hel vecka tillsammans med andra politiknördar och diskutera vilket rosévin som är bäst, om Obama har en chans mot vem-det-nu-blir som republikanerna nominerar samt vem som nog blir ny centerledare. Oavsett vad vi kallar övningen på Gotland så är det en industri – propagandaindustrin – som träffas och har trevligt tillsammans, medan branschens metoder finslipas och diskuteras.

Den andra propagandadebatten handlar om att regeringen använder allt mer pengar till att försöka övertyga svenska folket om sin egen förträfflighet – och motståndarnas förfärlighet. En tid innan valet 2010 sedan lät regeringen exempelvis en myndighet framställa en reklamfilm som angrep kommunister som i mitten på 1970-talet (!) åkte till Demokratiska Kampuchea och därmed hyllade Pol Pot och andra mördartyper.

Men att det ändå togs fram ur garderoben nu var förstås för att underminera vänsterpartiets chanser i valet. Det finns inget skäl att moralisera över detta. Vänsterpartisterna skulle gjort samma sak, i kubik, om de haft chansen. Alla makthavare använder sig av propaganda. Men de kallar det för ”undervisning” eller ”upplysning”. Eller något annat som inte låter lika illa.

Vad ska vi då göra med ordet propaganda? Jag tycker det är dags att vi tvättar rent ordet och ser vad som döljer sig bakom bokstäverna. Nämligen konsten att med vetenskapliga metoder övertyga omvärlden om vad som är rätt och riktigt. Först när vi ser den strukturen kan vi också lära oss att kritiskt granska debatten och själv bilda oss en uppfattning om hur saker hänger ihop. Det gör vi inte genom att hitta på fina ord för något vi inte vill att det ska finnas. När det faktiskt finns, hela tiden.