Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Zeke: Inte längre vilse

1 av 1

Privat

Nyheter | 05/07/2011 08:22

KRÖNIKA: Zeke Tastas om att hitta sitt nya jag.

Det var en så svindlande tanke, att jag faktiskt hade uppnått allt jag ville uppnå. Jag hade två underbara barn, stans vackraste kvinna, tre och sextio i takhöjd och min reklambyrå hade vuxit sig stor och stark. Jag försökte förstå hur det hade gått till, förutsättningarna var ju rätt kassa. Milt uttryckt.

Men jag hade varit målmedveten. Från det att jag i tonåren ännu en gång hade blivit utslängd från ett behandlingshem till att jag i ren panik formulerade en tioårsplan som jag sedan slaviskt följde. Jo, jag hade varit extremt målmedveten och längs vägen offrat allt jag kunde offra till förmån för min karriärshysteriska girighet. Barnen, kärleken, hälsan. Flytta på er, jag är här nu. Typ.

Man kan få allt man vill ha, bara inte på det sättet man vill ha det.

Så tio år senare stod jag där och hade inte längre några givna steg framför mig, inga skyltar som visade vägen mot nya horisonter, inga nya byten att jaga. Så jag kraschade. Inte så där snyggt dramatiskt som på teve när man går in i en vägg och blir skrikig och trött på livet och bara vill dö. Nä, det smyger sig på en och färgar alla beslut man tar. Först skildes jag från byrån som jag trodde skulle bli mitt livsverk. Sedan skildes jag från kvinnan som jag trodde skulle bli mitt livs kärlek. Sedan skildes jag från den trygghet och struktur jag trodde skulle bli min räddning. Och som en direkt konsekvens av detta fick mina barn bli varannanhelgbarn.

Och det var det läskigaste jag någonsin hade varit med om och ju mer jag försökte klamra mig fast vid de saker jag nu förlorade desto snabbare förlorade jag dem. Och under ett par år snubblade jag mig igenom livet och försökte desperat hitta nytt fotfäste eller någon hand eller gren eller kvist eller ens grässtrå att greppa på vägen ner.

Det konstiga med att falla är att när man väl når marken så är det inte så läskigt som man trodde. Bara annorlunda. Man ställer sig upp, borstar av sig bitterheten och smärtan och saknaden och ser sig omkring efter nya sätt att överleva på.

Och mitt nya sätt att överleva blev att göra tvärt emot det jag hade gjort under så lång tid. Jag anammade mitt livs totala brist på struktur, jag anammade en fullkomligt formlös livsstil utan regler eller rutiner, jag anammade att vara i konstant förändring. Jag släppte taget om allt det jag trodde skulle rädda mig och struntade i att bli räddad överhuvudtaget. Man kan säga att jag hittade hem till min mest disparata form och version, att det var först nu jag vågade eller ens kunde vara det jag ville vara. Inte det jag trodde att andra ville att jag skulle vara.

Och livet går vidare. Långsamt hittar man nya raviner att falla ifrån och plötsligt hittar man ny kärlek att hänge sig åt och stötvis hittar man nya sätt att vara pappa på. Jag gör om alla mina misstag fast denna gång helt utan plan, helt utan horisont och helt utan annat syfte än att vara jag. I dag har mitt liv ingen struktur, det är som om jag återuppfinner min värld varje dag och tar ställning till den och mig och mig i den varje morgon.

Jag vet inte vart jag ska och är ändå inte vilsen.