Fiskätande vargar: ”Levde med människor"

Vargarna kan inte ha tagit sig till den lilla ön långt ute i Östersjön på egen hand. Vargbenen är 3 000–5 000 år gamla, alltså från sen stenålder eller tidig bronsålder, från två olika individer som levde med några hundra års mellanrum.

— Vi förväntade oss inte att vilda vargar skulle kunnat bo här. Det är för långt ut i havet för att däggdjur ska kunna ta sig dit på egen hand, säger Anders Bergström, evolutionsbiolog på brittiska University of East Anglia.

Ovanlig föda

Men hur kan man vara säker på att vargarna faktiskt levt på Stora Karlsö och att det inte handlar om ben från döda vargar som fraktats dit av människor?

— Det är en tänkbar alternativ förklaring, men vi menar att det inte är så troligt.

Anders Bergström pekar på att det finns tecken i benen på att vargarna har ätit fisk eller säl, en högst ovanlig föda för en varg. Däremot var det sådan mat människorna där levde på.

— Det är ju ett tecken på att de faktiskt levde med människor och inte bara transporterades dit efter sin död.

Benen kommer från två relativt småvuxna vargar med låg genetisk mångfald.

— Det är något man ser i olika isolerade grupper av djur, men också hos domesticerade djur.

Ett mysterium

Varför människor skulle vilja ta vargar till ön kan man bara spekulera i. Anders Bergström tycker att det är lite av ett mysterium, för det är svårt att se vilken nytta en varg kan göra.

— Kanske var det någon religiös eller symbolisk mening i det hela, att man hade ett speciellt förhållande till vargar, spekulerar han.

— Det kanske inte alltid fanns någon direkt nytta i allt man gjorde förr i tiden.

Vargbenen har undersökts inom ramen för ett större projekt som handlar om hundens historia. I grottan Stora förvar, där vargbenen hittades, har även lämningar efter hundar hittats. Forskarna kan inte vara säkra på hur det har sett ut vid varje specifik tidpunkt, men tror att man haft hundar kontinuerligt under den här perioden.

Forskare från fyra olika universitet, däribland Stockholms universitet, står bakom studien. Den publiceras i den vetenskapliga tidskriften PNAS.