Det finns en åsikt som brukar dyka upp när man pratar om beroende av tv- och datorspel, nämligen att det är spelens fel. Att spelen i sig är så pass infernaliskt utvecklade att de skapar beroende och slår sönder människors tillvaro.
Peter Jonsson, snart 50 år, har en annan åsikt.
Klicka här för att följa oss på Google— Jag insåg aldrig att jag hade de här problemen förrän jag var i vuxen ålder.
Spelade hela nätterna
Problemet i sammanhanget var depression. Ett stort spelintresse i tidig ålder utvecklades till något annat.
— Jag flydde bort från verkligheten. Jag satt hela nätterna. Jag flydde bort från de misslyckanden man upplever när man inte fungerar, man håller inte rent där hemma, man pantar inte, man tömmer inte soporna, man diskar inte ordentligt, säger han och fortsätter:
— Spelen är inte den utlösande faktorn, för mig blev de den underlättande funktionen som gjorde att jag höll mig kvar i ett depressionsbeteende.
Madeleine Tügel, ordförande i Spelberoendes riksförbund, känner igen beståndsdelarna.
— Det är ofta en flykt från annan psykisk ohälsa, säger hon.
Enligt Folkhälsomyndigheten har tre procent av svenskarna ett riskabelt spelande. Då menas hasardspel, alltså spel om pengar.
Tügel säger att gränsen mellan hasardspel och datorspel och beroendeproblem i någon av kategorierna har blivit en gråzon, speciellt för killar, oftast unga killar.
”Det är inte gratis”
Hon ser en förändrad global spelmarknad som en delförklaring. Borta är 1990-talets spel med en början och ett slut. I stället är spel numera, likt Netflix eller Spotify, ständigt närvarande abonnemang.
— Du har mobilspel som är gratis men med mikrotransaktioner som gör att det inte är gratis. Det är inte gratis, du blir kunden, framhåller hon och fortsätter:
— Du köper dig fördelar. Det är inte likt hasardspel, det är hasardspel.
Peter Jonsson håller med om att spelvärlden i stort har genomgått en förändring.
— Med dagens spelkultur: ja, du är i riskzonen, för de flesta spelen byggs för att du alltid ska vara närvarande, du ska alltid konsumera. De problemen jag har, de säljs till fler personer i dag.
Själv har han inte behövt den ”nya” formen av spel för att fastna.
— Jag var tidigt ute på nätet. Jag har alltid spelat spel utan slut. Jag har alltid varit den eviga konsumenten som inte kunnat släppa något innan 100 procent av allt är avklarat, säger han.
I spel, inte sällan mobilspel som ständigt uppdateras, kan det vara svårt, för att inte säga omöjligt, att klara av allt. Det kommer hela tiden nya banor, nya vapen, nya karaktärer och nya belöningar.
Feedback direkt
— Belöningsmekanismerna i spelen finns inte i vardagen. I spelen vet du alltid om det går bra eller dåligt. Du får direkt feedback.
— Jag som har den här problematiken, med prokrastinering och depression, det blir en slags konsekvensnärsynthet, säger Peter Jonsson.
Att sluta spela helt har inte varit ett alternativ.
— Det finns folk som tränar sönder sig, det finns sexmissbrukare, det finns så många sätt att självbehandla sitt mående. Det är som med tröstätning. Lösningen är inte att sluta äta mat, men att sluta tröstäta chipspåsar för att man mår dåligt.
Varken Peter Jonsson eller psykologen Per Bore, som arbetar vid Gamingprojektet i Region Skåne, säger att det finns universella råd som funkar för alla.
— Många av mina patienter mår dåligt, men inte alltid på ett sätt som syns direkt, säger Per Bore.
Han poängterar att problemen ska tas på allvar, men han pratar hellre om problematiskt datorspelande än beroende.
— Bilden är komplex. Förändring är ofta en process som tar tid, särskilt när spelandet har fyllt en viktig funktion. Ofta vet de vad de behöver göra för att må bättre, men sedan är det svårt att få till det.
Peter Jonsson uttrycker det på ett annat sätt:
— Det handlar om att göra det omöjliga till det möjliga, och det möjliga till det normala – den resan har varit lång och svår.
— Du har bara att vinna på att äga det här beteendet själv i stället för att du blir ägd av beteendet.
