Fredag 23 Apr
Stockholm

Bianca Meyer: Klädsam sorg

KRÖNIKA. Bianca Meyer om sorgen efter en pappa som gått bort.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer

När jag drabbades av sorg var jag mån om att sköta det snyggt. Som om jag ville att någon skulle säga ”den där sorgen klär dig!”

Jag föreställde mig sorg som en sjukdom som drabbat mig och som jag skulle ta mig ur och igenom med starkare immunförsvar i efterhand. Under tiden fick jag inte smitta någon annan. Det var viktigt att inte störa.

Inte så mycket av hänsyn till andra egentligen som av egen fåfänga. Jag ville gärna vara den där tjejen som förlorade sin förälder så ung men som, ”titta, ändå lyckades så bra!” Och ”hon är ju så stark!”

Var jag i ett socialt sammanhang där föräldrar kom på tal gled jag smidigt in på ett annat ämne för att inte försätta någon i sitsen att behöva fråga om mina föräldrar och få till svar att min mamma är och min pappa var.

Det där lilla ordet var som antydde allt utan att det egentligen sa någonting. Det där ordet som fick folk att känna sig fumliga, som att de hade klampat in för långt. Och den tystnaden som uppstod. De såg ut som att de trodde att det var deras fel att pappa dött.

Då kände jag mig tvungen att säga något som ursäktade hela situationen. ”Det var länge sedan nu."Och ”jag har inget problem att prata om det”.

När det i själva verket kändes som att han dog på nytt varje dag och att det inte alls var lätt att prata om det, bara att ljuga om det.

För hur fan skulle jag kunna berätta? Hur skulle jag kunna berätta om hur pappa hade gått från att vara en prisbelönt dokumentärfilmare, en energisk, sprudlande pappa, till att på någon månad magra till oigenkännlighet? Till att bara ligga i en säng och kräkas och gråta.

Hur skulle jag kunna säga som det verkligen hade varit när pappa inte kunde prata längre, försökte visa att han behövde kissa och jag inte förstod. Hur han kissade på sig framför mig. Min coola pappa. Hur skulle jag kunna prata om att det var för jobbigt för mig att sitta hos honom. Att jag var alldeles för svag. Att jag inte ens var där när han dog.

Egentligen borde jag skriva det här i presens. Men jag vill gärna att ni ska tro att det var en annan gång som jag hade svårt att prata om min sorg. Det var förut som jag inte kunde säga hur det var. Nu har jag inget problem att prata om det. Det var ju så länge sedan.

Kommentera
Kopiera länk
Dela