Flashback finns. Det kan ingen längre förneka. Regeringen kan starta hur många Tolerans-sajter som helst, men på Flashback fortsätter diskussionerna om allt man kan tänka sig. Nämn ett ämne så finns det en tillhörande tråd. Journalister och etablerade medier som länge skämts för att hänvisa till Flashback ägnar nu i stället uppslag åt dess användare som fullständigt klätt av Mille Markovic. Sverige Radio har gått ännu längre. Nyligen belönade man dess användare med Medieormen för att ha avslöjat att naturfotografen Terje Hellesø - utsedd till Årets Naturfotograf 2010 - manipulerat flera av sina djurbilder. Forumet som startades för över tio år sedan har länge kallats för nättrollens fristad, men är ändå här för att stanna. Det är bara att acceptera läget, vara noga, försiktig och försöka dra nytta av det.
För några veckor sen hade vi besök av förstaårsklassen på journalisthögskola. Ett av ämnena vi diskuterade var just flashback. Hur ska man förhålla sig till det? Vad är det rätta som journalist? Det är förstås svåra frågor. Men flashback är i slutändan som vilken källa som helst. Flashback är Mille Markovic. Flashback är Nisse i Hökarängen. Flashback är opålitligt, alltid mångsidigt, ibland kriminellt, grovt lögnaktigt, ofta meningslöst, men då och då visar sig källan tala sanning. Då räddar man en konungs anseende.
Nu kommer säkert många etablerade journalister där ute inte hålla med. De kommer ge sig ut på twitter och rasa mot att etablerade medier som Expressen och Aftonbladet bjudit in flashback till "finrummet". Men, att som journalist använda sig av twitter som källa - men inte Flashback är ren hyckleri. Det förekommer tyvärr lika mycket skitsnack, dravel, rasism, påhopp, faktafel, lögn och nyttig information på Flashback som på twitter. Till skillnad från twitter finns det dessutom moderatorer på Flashback som sätter stopp för det absolut värsta. Kan man säga samma sak om #svpol på twitter? Knappast.
