Varför fick morfar fortsätta våldta mig?

Jeanette Eriksson blev våldtagen av sin morfar under 15 års tid. När hon var sex år började hennes ben krampa och fastnade i samlagställning. Hon blev inlagd på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus där man spelade in en film om hennes stela ben i utbildningssyfte. Filmen beskriver hur hennes kropp reagerat på den incest som pågick i hemmet. När filmen var klar och Jeanette kunde gå igen skickade sjukhuset hem henne i en taxi - hem till morfar. 

– Kommer du ihåg de små böckerna? frågar Jeanette.

– Vilka små böcker, vad skrev vi i dem? svarar Renate Josefsberg.

– Det var när du slutade, vi skulle ha små böcker att rita i och så skulle du och jag byta med varandra...

– Usch jag börjar gråta.

– ... du skriver det i journalen: "Jag beställer sedan en bil och vi vinkar åt varandra tills bilen försvinner".

Vi sitter på ett café med barnpsykologen som Jeanette gick till varje dag under sin tid på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus. Renate Josefsberg är i dag 78 år och säger att hon har glömt det mesta från den tiden. Men trots det kommer tårarna när Jeanette berättar om avskedet och det sista minnet hon har av sin psykolog, som beställde bilen. Bilen som skulle ta hem henne till morfar igen.

– Jag kunde inte förstå varför du skickade hem mig till morfar när du visste att han våldtog mig, säger Jeanette och fortsätter:

– Du såg ju mina teckningar där jag hade målat massa rött.

– Men jag hade ingen uppfattning om att det var någon som sårade dig så att du blödde, man fick vara väldigt försiktig med sina tolkningar och man visste inte på den tiden att barn blev sexuellt utsatta, svarar Renate Josefsberg.

Alltid röd i stjärten

 Det ligger en bunt journaler på bordet och Jeanette tar fram ett papper.

– Här skriver du ju "föreställer det röda blod?" och här skriver du att vi pratade om en apa som var röd i stjärten. 

Jeanette tittar upp från journalen.

– Jag var ju alltid röd i stjärten efter hur morfar höll på.

Renate Josefsberg skrev dessa journaler år 1967 och att minnet sviker är kanske inte så konstigt. Men trots detta tycks hon minnas mer och mer när Jeanette läser. Texten beskriver hur hon, sju år gammal, visar på en docka hur ansiktet ska täckas för med en tygbit. Hon säger att dockan inte får se något och att armarna ska vara bundna.  

"Sen börjar hon gråta hysteriskt", står det.

På den tiden var inte incest någonting man pratade om, inte ens läkare emellan, minns Renate Josefsberg. Hon säger att terapin också var annorlunda från i dag. Att Jeanette målade rött på papper eller sade att apan var röd i stjärten blev inte direktkopplat med övergrepp. 

Jeanettes stela ben försökte man istället råda bot på med elchocker och spännbälte. 

Ingen livsglädje kvar

– Går du inte på teater, bio, läser du inte böcker? frågar Renate Josefsberg

– Nej, jag måste ju involvera halva Sverige när jag ska ta mig någonstans, jag är så trött på det, svarar Jeanette.

– Men du har en sådan livsgnista, säger Renate Josefsberg.

Jeanette ser tveksam ut. Hon har försökt få till en livsgnista under många år, bett om hjälp från alla myndigheter hon kan komma på, men ingen vill bekosta den metod hon behöver för att lära sig gå normalt igen. Hennes ben krampar fortfarande, precis som när hon var liten och blev utsatt för incest. Hennes kropp är fortfarande i försvarsposition mot morfadern, som i dag är död. Men det verkar inte kroppen förstå och Jeanette får ingen hjälp med att hjälpa kroppen. Nu har hon gett upp. 

Det viktiga för henne är att försöka påverka politikerna så inte fler barn behöver växa upp på samma sätt, "men ingen jävla politiker lyssnar!".

Barn- och äldreministern Maria Larsson säger dock att som "barnminister gör jag vad jag kan för att uppmärksamma frågan".

– Inte minst på de barnresor jag genomför ute i kommunerna. I somras bjöd jag in berörda ideella organisationer och myndigheter på en temadialog om våld mot barn för att ge dem möjlighet utbyta kunskap och erfarenheter och lämna synpunkter.

– Det är viktigt att bästa möjliga kunskap når ut till socialtjänsten och att de använder sig av den, säger Maria Larsson.

I mitten av november ska riksdagen fatta beslut om den så kallade Vanvårdsutredningen, en proposition lagd av regeringen. En ersättningsnämnd, bestående av 15-20 utredare ska besluta om ersättning på 250 000 kronor per person till de som utsatts för övergrepp eller försummelser när de som unga befunnit sig i samhällsvården. 

Håkan Ceder, tjänstledig överdirektör vid Socialstyrelsen som leder arbetet med den nya organisationen, säger att det kan handla om upp till 5 000 beviljade ersättningar. 

– I januari kan man börja söka, säger han. 

– Ingen vet hur många som kommer söka men vi räknar med 7 000 - 8 000 ansökningar. 

Om Jeanette kan bli en av de som beviljas ersättning är ytterst oklart. Kriterierna är många varav en av dem poängterar att barnet måste ha varit omhändertaget för samhällsvård, alltså heldygnsplacering i fosterhem eller institution. Råder några tveksamheter kommer personen få träffa en jury för att muntligt gå igenom hur ärendet vidare ska behandlas.

– Då får man träffa och berätta för nämnden vad man varit med om, så får nämnden försöka fatta ett beslut, säger Håkan Ceder.

Skriv en bok snälla!

Renate Josefsberg ser fundersam ut där hon sitter på cafét. Tårarna har torkat och journalerna är tillbaka i plastfickan.

– Att du inte skriver en bok om det här, säger hon och tittar på Jeanette.

– Jag har skrivit väldigt mycket, svarar Jeanette. 

Renate Josefsberg tycker att Jeanettes bok borde publiceras för psykologiundervisning. 

– Det kan du skriva i din artikelserie, säger hon och tittar på mig.

– Stryk under med två rader och med många utropstecken!

Sen tittar hon på Jeanette.

– Och till dig säger jag förlåt. Förlåt för att jag inte skyddade dig från taxin som tog dig hem till morfar.

Det här är del 3 i en artikelserie om Jeanette. Läs även del 1 och del 2.

Producenten Bengt Bok har gjort en radiodokumentär om Jeanette. Lyssna på "Inferno" här.