Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Jeanette våldtogs av sin morfar i 15 år

Röker gör Jeanette under fläkten i köket.
1 av 9

Röker gör Jeanette under fläkten i köket.

Gabriella Lahti

Jeanette är redo att "dra härifrån".
2 av 9

Jeanette är redo att "dra härifrån".

Gabriella Lahti

"ngen vet, men av flickans uppträdande befarar man någon slags incest från morfars sida mot flickan"
3 av 9

"ngen vet, men av flickans uppträdande befarar man någon slags incest från morfars sida mot flickan"

Gabriella Lahti

En film spelades in av Jeanette och det unika fallet, i undervisningssyfte.
4 av 9

En film spelades in av Jeanette och det unika fallet, i undervisningssyfte.

"Hammar tå, ett resultat av incest när kroppen går in i försvarsställning", berättade filmen.
5 av 9

"Hammar tå, ett resultat av incest när kroppen går in i försvarsställning", berättade filmen.

Jeanette har sparat tidningsartiklar: Dels de som handlar om hur myndigheter använder skattepengar, dels de som handlar om incest.
6 av 9

Jeanette har sparat tidningsartiklar: Dels de som handlar om hur myndigheter använder skattepengar, dels de som handlar om incest.

Gabriella Lahti

I kistan trängs Jeanettes "så kallade liv" i pappersformat.
7 av 9

I kistan trängs Jeanettes "så kallade liv" i pappersformat.

Gabriella Lahti

Jeanettes hund och bästa vän.
8 av 9

Jeanettes hund och bästa vän.

Gabriella Lahti

Flera läkare har intygat att Jeanette bör få träning, men det biter inte på myndigheterna.
9 av 9

Flera läkare har intygat att Jeanette bör få träning, men det biter inte på myndigheterna.

Gabriella Lahti

Nyheter | 17/09/2012 06:30

När Jeanette Eriksson, då sex år, blev intagen till Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus hade hennes ben fastnat i samlagsställning. Men efter ett halvår på sjukhuset fick hon ta en taxi hem till morfar och övergreppen fortsatte i tio år till.

– Folk brukar säga att mormor var medskyldig och visst, det var hon, men det lilla normala jag har det har jag fått från mormor, säger 50-åriga Jeanette Eriksson.

Jeanette har svårt att gå. Hon har en arbetande hund som hjälper henne, men utan hunden kommer hon inte utanför dörren. Det är som en levande rollator, brukar hon säga. Jeanette har en mörk hudton och långt, svart hår som krusar sig i topparna. I en journal från 1967 beskriver Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus det som ett "indiskt" utseende och ifrågasätter var det kommer från. Hennes mamma och morföräldrar är ju ljusa och hennes bror är en "lintott".

– Inavel, säger Jeanette.

– Det första ledet av inavel är fysiska skador och det andra ledet är psykiska. Jag blev mörk men ska vara jävligt glad att jag inte föddes med fyra armar eller tre huvuden, säger hon utan att dra på munnen.

Hennes mamma var 21 år när Jeanette föddes. Hon hade ingen man och bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar. Jeanettes mamma bestämde sig för att personen som var far till Jeanette hette Urban. Det fastställdes dock kort därefter att Urban till 99,9 procent inte var hennes far. Samtidigt i Jeanettes födelsejournal står det att fadern till barnet var samma person som var far till Jeanettes mamma. 

– Min morfar är min pappa, under 15 års tid våldtog han mig och första samlaget hade jag när jag var fyra år, säger Jeanette. 

Hon säger att innan dess var det oralsex morfadern - som i dag inte lever längre - tvingade henne till. Under hela sin uppväxt trodde hon det var såhär det skulle gå till, trots att det var obehagligt. 

– Det gjorde ju ont och det blödde. 

Hon lärde sig tidigt att vissa saker pratade man inte om. Det där som gjorde ont och blödde var en sådan sak. Det där med handbojorna och kudden som placerades över hennes ansikte var också en sådan sak. Men trots att ingen pratade, visste alla om övergreppen. Inte minst mormor som tog hand om Jeanette efter varje gång morfar förgripit sig på henne. Men mormor gjorde ändå det lilla hon kunde för för att trösta, tvättade henne och smetade på Idominsalva. Mormor såg även till att myndigheterna inte placerade barnet på instutition, någonting Jeanette i dag ser på från två olika infallsvinklar.

– Hade jag hamnat på fosterhem hade det åtminstone funnits ett fack för mig, för då hade jag blivit alkoholist eller narkoman. Men samtidigt så har jag alltid trott att mitt nyktra tillstånd skulle vara till mig hjälp, men det var det ju inte, säger hon. 

– Ibland sade mormor till mig att det inte var mitt fel och att jag skulle klara detta. Inte för att jag förstod vad det var jag skulle klara men det sade hon under hela min uppväxt. Men annars sades ingenting, trots att alla visste.

Benen fastnade i samlagsställning

Men inte bara familjen, som bestod av mamma, mormor och morfar som alla bodde i samma lägenhet i Stockholm, var medveten om den incest som pågick. Jeanettes sjukhusbesök började tidigt, i tvåårsåldern var det för att hon hade ont i magen. Då fick hon fikonsirap innan de skickade hem henne från sjukhuset. Men en dag blev besöket längre. Det var när hon vid sex års ålder vaknade upp hemma med förstenade ben. 

På Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus började sedan ett halvårs helvete för Jeanette. Ett helvete, värre än det därhemma. 

Jeanettes ben hade fastnat i "samlagsställning" som hon beskriver det. Det första sjukhuset gjorde var att ta ett ryggmärgsprov. Det andra var att ge henne stora doser psykofarmaka, tabletter hon spottade ut och spolade ner i toaletten. Det tredje var att söva ner henne och försöka böja benen, vilket misslyckades. Elchocker testade man också, och tvångsbälte. Men ingenting verkade fungera till en början. En av Sveriges då mest framstående forskare och docenter i barn- och ungdomspsyk, Margit Bellman, blev speciellt intresserad av Jeanettes stela ben och beteende. Det var Bellman  som bestämde att en film skulle spelas in i undervisningssyfte. I filmen, som bara är några minuter lång, beskriver en röst på engelska hur Jeanette lider av "Conversion Hysteria", en sorts fysisk reaktion till ett psykiskt trauma med stela spretande ben och hammartår som resultat av incest. 

"Is her grandfather her father?" frågar berättarrösten. 

Journalerna från 1967 svarar själva på frågan:

"Det är nödvändigt att flickan kommer från morfar. Ingen vet, men av flickans uppträdande befarar man någon slags incest från morfars sida mot flickan", står det med knackiga skrivmaskinsbokstäver.

Efter sex månader på sjukhuset var Jeanette tillräckligt bra i benen att hon kunde gå igen. Hon hade nämligen hittat en åsna på röda hjul som hon tränade på dagligen, trots att det inte var en del av behandlingen. Sjukhuset skickade till slut hem henne - hem till morfar.

– Övergreppen satte igång igen så fort jag var hemma och fortsatte oavbrutet till jag var 15 år och flyttade hemifrån, säger Jeanette.

Hon bestämde sig tidigt för att själv skaffa barn och skred snabbt till verket. Det första föddes när hon var 17 år och Jeanette säger att samma man är far till alla tre. Hon och fadern är dock inte tillsammans längre. 

– Nej, fy fan, säger hon och tänder en cigarett.

– Alla sa att det skulle gå åt helvete för mina barn, men det har det inte gjort. Det är barnen som har varit mitt så kallade liv, men nu har de vuxna och har flyttat ut, ingenting finns kvar.

Begravningen redan planerad

Hon säger att hon är redo att "dra härifrån" snart. Allt är redan ordnat med begravningen. Men innan hon lämnar vill hon försöka berätta sin historia om hur morfaderns övergrepp slutade när hon var 15 år och hur statens övergrepp fortsatte. Anledningen till att vi sitter här i dag, är att Jeanette inte fått den hjälp hon anser sig ha rätt till från de svenska myndigheterna. Ingen tar ansvar för vad som hänt, ingen vill ta tag i hennes "så kallade liv". 

– Jag har blivit bollad fram och tillbaka mellan myndigheter i hela mitt liv, det finns inget fack för sådana som mig, så ingen vet hur de ska hantera situationen.

Lika unikt som Jeanettes stela ben var då, 1967, när docent Bellman spelade in en film i färg och gav Jeanette en krona varje gång kameran började rulla - lika unikt är fallet i dag. Men i dag är det ingen som vill spela in en film. 

Jeanettes ivriga ansökningar om hjälp stannar i stället på tjänstemännens skrivbord.

Det Jeanette frågar efter är en viss sorts behandling för musklerna som liknar Feldenkraismetoden. Det här är den enda metod som fungerat på Jeanettes kropp för att rehabilitera hennes hållning, balans, koordination och byta ut felinlärda kroppsmönster. Som sjukvårdsbehandling räknas Feldenkrais ännu så länge bara när metoden används av pedagoger som också är sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykologer och anslutna till landstinget. Den person som arbetat med Jeanettes kropp i 20 år är dock inte utbildad sjukgymnast utan dansare i grunden, någonting som bidrar till att Jeanette inte kan använda sitt högkostnadskort. 

Den skräddarsydda metod Jeanette behöver för att bearbeta kroppen kostar 750 kronor i timmen och det vill varken försäkringskassan, socialförvaltningen eller landstinget betala. Vad de däremot kan kan ge henne är intyg som påpekar att hon nu är klassad som handikappad. Hon blev förtidspensionerad som 31-åring mot sin vilja. Hon har en elmoppe, färdtjänst, arbetshund, assistenter och betald psykolog med fokus på hypnos. 

"Samhället stöter bort sådana som mig"

Socialminister Göran Hägglund - läste om Jeanettes fall "med bestörtning" efter att en präst vid namn Jacqueline Hårdstedt skrivit till honom och förklarat situationen. Prästen tyckte detta var en rättskandal utan dess like. Men Göran Hägglund hade inte rätt att ingripa enligt grundlagen, svarade han

Kommunen kan inte ge Jeanette någon ersättning eller ursäkt eftersom ärendet är preskiberat och JO tar sällan upp ärenden äldre än två år. 

Barn- och äldreminister Maria Larsson vill inte kommentera Jeanettes fall, men säger till Nyheter24:

 – Det är viktigt att jobba förebyggande, att bli bättre på att upptäcka våld och övergrepp men också att rätt stöd ges till den som utsatts. Det handlar om samverkan mellan alla berörda myndigheter som socialtjänsten, skolan, sjukvården och rättsväsendet.

En samverkan, som inte fungerar. Någonting som bekräftas av verksamhetschef Moa Mannheimer på BUP Grinden, där man specialiserar sig på incestdrabbade barn. 

– Tyvärr, när saker blir dåliga för barn så är det ofta för att samverkan inte funkar, säger hon och tillägger att hon önskar att det gick att bygga ett system som var optimalt. 

Och så har vi Socialdemokraten Monica Green, riksdagsledarmot i Skaraborg, som poängterar - till skillnad från tidigare då hon sagt att incest mellan syskon borde bli lagligt  -  att det enda rätta vore att: "kastrera jävlarna handgripligen med kniv och spärra in dem på livstid".

– Det behövs även bättre utbildning inom vård och skola för vuxna, säger hon.

Det är många som "tycker" och "önskar" och mycket som "borde" från myndigheternas håll. Men sen är det tyst. Någonting Jeanette Eriksson är van vid.

– Såhär är det alltid, jag blir bollad fram och tillbaka. Det finns inget fack för sådana som mig säger jag ju.

Det här är del 1 i Nyheter24:s artikelserie om Jeanette som blivit utsatt för övergrepp under hela sin uppväxt men som fortfarande inte fått hjälp hon behöver av de svenska myndigheterna. Läs även del 2 och del 3.

Producenten Bengt Bok har gjort en radiodokumentär om Jeanette. Lyssna på "Inferno" här.