Linda Karlsson om sin förlossning: "Det var som att sy i köttfärs"

SVERIGE. Skador i samband med förlossning ökar runt om på Sveriges sjukhus. Överläkaren och forskaren Maria Gyhagen menar att varannan kvinna som har genomgått vaginal förlossning får någon typ av problem efteråt.

Enligt Gyhagen är det svårt att veta varför så många drabbas, eftersom forskning på området bara bedrivits de senaste åren, skriver SVT. 

Ingen ordentlig mätning gjordes

Linda Karlsson, 39, födde sitt första barn när hon var 28. Graviditeten hade gått två veckor över tiden, så Linda och hennes man åkte in för en ultraljudskoll för att säkerställa att barnet inte hade blivit för stort. Under undersökningen bedömde barnmorskan, trots att hon inte kunde få ett ordentligt huvudmått på bebisen, att det skulle gå bra att föda vaginalt. Hon sa att barnet vägde ungefär tre och ett halvt kilo och mådde bra.

Det gick ytterligare några dagar och tillslut gick Lindas vatten.

– Det kom inte så mycket vatten, men på sjukhuset sa de att vattnet hade gått och att vi skulle komma tillbaka om inte förlossningen satts igång inom två dygn, berättar Linda.

Sagt och gjort, Linda och hennes man åkte hem. Det gick två dagar och ingenting hände, de åkte därför tillbaka till sjukhuset för att Linda skulle bli igångsatt.

– Väl framme satte de mig på dropp och körde in mig i ett rum. Sedan hände det inte inte så mycket. De glömde till och med bort mig ett tag.

"Läkaren flög in i väggen"

Linda berättar också att hon aldrig riktigt fick kontakt med sin barnmorska, trots att detta hände innan man började prata om den kraftiga underbemanningen inom svensk förlossningsvård och barnmorskornas stress.

– Till saken hör också att jag lider av fibromyalgi, berättar Linda. Det innebär att när det blir väldigt, väldigt hög smärta så stänger jag helt enkelt av. Jag hade därför gjort en lista med några saker som var viktigt att de frågade mig innan de genomförde dem. 

När det hade gått tre dygn från det att vattnet gick tillkallades en läkare. Läkaren sa att bebisen mådde bra och att de därför ville försöka med sugklocka. För att kunna använda sugklockan behövde läkaren klippa Linda, som låg nästan medvetslös med 40 graders feber.

– Klippning var en av de sakerna som var med på min lista och som jag verkligen ville att de skulle fråga mig om. När läkaren sa att de ville göra det sa barnmorskan att de absolut inte fick göra det, vilket jag förstår att hon bara gjorde av ren välvilja.

Läkaren blev vansinnig

Till slut vet Linda med sig att hon gick med på att bli klippt.

– Jag vet att jag någon gång under allt det här sa "Gör vad som helst, få bara ut barnet".

När läkaren hade satt fast sugklockan och var redo att använda den, så lossnande den plötsligt och läkaren flög rakt in i väggen.

– Läkaren blev helt vansinnig och började gorma över att det fanns verktyg i så pass dåligt skick som användes, berättar Linda.

Trots detta bestämde sig läkaren för att prova en gång till, eftersom han kände att han lyckats rucka lite på bebisen. Till slut lyckades sugklockan fästa och Linda började krysta, då känner hon plötsligt hur hela hon knakar och beskriver att det känns som att bäckenet går av.

– Precis då får han ut bebisen, berättar hon. Men medan sköterskan tar bebisen hör Linda hur läkaren börjar skrika:

– Han skrek för att jag var helt trasig. 

Sprack hela vägen till livmoderetappen 

När Lindas son kom ut visade det sig att han vägde 4,3 kilo – inte 3,5 kilo som barnmorskan sagt på den första undersökningen. Dessutom var hans huvud väldigt stort, vilket missades på ultraljudet. Hennes bäcken var helt enkelt inte tillräckligt stort för sonens huvud, vilket enligt Linda hade kunnat förutspås. 

Linda, som hade haft ganska mycket foglossning under graviditeten och saknade tillräckligt med elasticitet i slidan, sprack under förlossningen hela vägen upp till livmoderetappen. 

– Jag hade en fyra centimeter djupt och åtta centimeter bred bristning, hela vägen upp till etappen, berättar Linda.

– Fokuset blir alltid att man som mamma bara ska ligga där och göra sitt jobb. Sjukvården måste fokusera på att det inte bara är bebisen det handlar om. En bebis blir inte dålig av att förlösas med kejsarsnitt, men en mamma kan bli jättedålig av att tvingas genomgå en förlossning som hon inte klarar av.

Blodet forsade

Även hela ringmuskeln sprack och det stora blodkärl som finns vid bäckenet hade gått sönder.

– Min man sa att det såg ut som en splatterfilm där man ser hur det pulserar ut blod, det forsade, berättar Linda. Hon var då knappt vid medvetande och blev ivägrullad på operation.

– Vid det här laget har min ryggmärgsbedövning börjat släppa, vilket gjorde att jag kände läkaren sy i mitt underliv. 

Läkaren var då tvungen att sätta in ny bedövning och medan den började verka fick operationssköterskorna stå och klämma på mina blodkärl för att jag inte skulle förblöda helt. Efter att Linda vaknade upp berättade läkaren att sy ihop henne var som att sy i köttfärs.

– Han sa att det var som en krigsskada hos någon som hade satt sig på en landmina. 

Fortfarande dagliga problem 

Efter förlossningen och operation bad Linda att få ut sin journal , eftersom ingen på sjukhuset hade gått igenom med henne vad som egentligen hände förlossningsnatten. Linda upplevde det som att det knappt stod någonting i journalen utan att det var som vilken förlossningsjournal som helst.

– Det var jag riktigt upprörd över. Jag minns att jag frågade min läkare hur många stygn han hade sytt och han svarade "Jag slutade räkna efter 40". Inget sådant stod i min journal. 

Linda måste än i dag, tio år efter förlossningen, plocka sig själv, det vill säga tömma tarmen med hjälp av plasthandskar. Hon tampas med täta urinvägsinfektioner och sexlivet har också fått lida. Vaginalt samlag gör ont då det inte finns någon skyddande mellangård mellan slidöppning och anus och eftersom det är ärrvävnad överallt runt omkring slidan.

I dag är Linda fortfarande inte i närheten av återställd och kommer troligtvis aldrig att bli det.