Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Varför krävs en pojkvän för att få bli lämnad ifred?

Krönika: Seher Yilmaz.
1 av 1

Krönika: Seher Yilmaz.

Krönika. Seher Yilmaz | 19/12/2012 08:00

I fredag upplevde jag ännu en gång att en kille vägrade lämna mig ifred tills jag uttalade de magiska orden att jag är lycklig med min pojkvän. Det är genom att konstant uppleva sådant som detta, som jag drar slutsatser om att vi har lång väg kvar till jämställdhet.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Efter förra veckans krönika om att jag avskyr härliga killar fick jag höra att det var helt uppenbart att jag måste hata män generellt. Det stämmer inte. En del älskar jag, andra avskyr jag. Skillnaden mellan dem är stor. Problemet är att jag konstant påminns om vilka jag inte alls vill ha att göra med.

I fredags när jag var på klubb utspelades följande scenario som jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt. Jag dansade med mina vänner när en kille så uppenbart ville dansa med mig. Jag valde då att markera tydligt, men inte otrevligt, mitt ointresse genom att inte uppmuntra honom och vända mig bort. Det verkade bara göra saker mer intressant för honom. Då valde jag att säga att jag tyvärr inte var intresserad. Inte heller det gjorde tricket, för han fortsatte att dansa alldeles för nära. 

I det läget tog jag till den mening jag ofta får uttala när jag inte orkar med någon. Jag sade att jag har pojkvän. Det brukar hjälpa, men denna gång räckte inte det då killen ryckte på axlarna och sade: "Jag är inte den avundsjuka typen". 

Först när jag lade till att jag är lycklig med min pojkvän, gick killen sin väg. 

Det är inte första gången som jag måste avvärja mig mot någon genom att säga att jag är i en relation. Varför räcker inte mitt första nej? Varför behöver jag markera för killen att det inte handlar om honom, utan att jag aktivt har valt någon annan?

Jag hatar inte män generellt men genom att jag nästan dagligen får bevis på att män anser att jag inte är tillräcklig, att jag inte bör respekteras eller att jag är ett objekt, ökar min irritation och mitt ogillande mot allt fler manliga individer. Till slut är det inte så konstigt att jag genom dessa samlade händelser drar slutsatser om de ojämställda strukturerna som vi har i samhället. 

Det är faktiskt inte konstigare än så.