Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Ännu är folkmordet inte avslutat"

Irena Pozar.

Irena Pozar.

Magda Omerspahic

Krönika. Irena Pozar | 11/07/2014 07:46

"För alla de som dog. För deras släkt. För Bosnienkriget. För skammen FN borde känna som lät militären klampa in. För alla dina vänner med bosniska rötter. För att historien inte ska upprepa sig", Nyheter24:s Irena Pozar om varför vi aldrig får glömma Srebrenica.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Väggen jag stirrar på är täckt av namn. 8 372 namn i vitt som lyser mot den svarta bakgrunden. Det är namnen på de män och pojkar som mördades den 11 juli 1995 i Srebrenica, när Ratko Mladic, general för den Bosnien-serbiska armén, bestämde sig för att ge den bosniska staden i present till Serbien.

Srebrenica var ett område beskyddat av FN under Bosnienkriget på 90-talet. Dit hade tusentals män, kvinnor och barn tagit sig för att söka skydd undan utrotningen av muslimer, eller bosniaker. Men mitt i sommaren 1995, tre år in i kriget, kom Mladic dit.

Han hälsade artigt på FN-truppen, pussade på kinden tre gånger och lovade flyktingarna att deras räddning var här. Men för att räddas behövde de först separeras. Detta innebar att alla pojkar och män mellan tolv och 77 år skulle skiljas från övriga och köras iväg. Samtidigt lastades kvinnor och små barn gråtandes på lastbilar och kördes åt ett annat håll.

Vad som hände sedan är något vi sällan pratar om och något som flyktigt tas upp på historielektionerna på gymnasiet.

För exakt 19 år sedan blev tusentals män och pojkar avrättade i Mladics regi. De sköts och plågades till döds. De mördades i omgångar, vilket gjorde att de tvingades se på när deras pappor, söner och vänner dog. Allt detta finns på film. Filmat av mördarna själva.

Ändå dröjde det fram till 2011 innan Mladic togs till fånga och ställdes inför rätta. Lägligt nog hittades han i samma veva som EU började ställa krav på Serbien.

På väggen framför mig finns 8 372 namn. Bredvid hänger bilder på deras skelett och på deras gråtande fruar, mammor och döttrar. I bakgrunden rullar en dokumentär. Från högtalaren hör jag ljudet av militärkängor, vapen och Mladics lugnande ord till muslimerna. I nästa stund hör jag förtvivlat gråt, skrik och en mammas ord om hur hennes sons olivgröna ögon såg ut. En son hon aldrig mer skulle se.

Nästa år kommer det på samma vägg finnas ytterligare 300 namn. Varje år grävs hundratals nya lik fram ut massgravar vi inte visste existerade. Siffran över antalet döda i folkmordet i Srebrenica stiger samtidigt som det finns över 80 000 tusen bosnienfödda svenskar i Sverige.

Jag kom till Sverige som ettåring. Mina föräldrar tog mig och flydde undan det krig och den utrensning som ville ta död på oss. Min mormors väninnor sitter fortfarande framför TV:n varje år den 11 juli och tittar på namnen som rullar på skärmen i hopp om att deras söners namn ska dyka upp. Så att de kan få ro. En begravning. Ett värdigt avslut.

Men ännu är folkmordet inte avslutat. Det i sig gör ont. Men det som gör än mer ont är att det glöms bort innan det ens är över.

Det är vårt ansvar nu. Vårt ansvar att aldrig glömma. Att prata om det. Att lära våra barn om det folkmord som skedde mitt i Europa medan omvärlden såg på.

Nästa år är det 20 år sedan det skedde. Ägna i alla fall en timme fram till 11 juli 2015 åt att se en dokumentär, läsa eller prata med någon som är kunnig om folkmordet i Srebrenica.

För alla de som dog. För deras släkt. För Bosnienkriget. För skammen FN borde känna som lät militären klampa in. För alla dina vänner med bosniska rötter. För att historien inte ska upprepa sig.

Glöm aldrig Srebrenica.

......

LÄS MER: 19 bilder som visar varför vi aldrig får glömma Srebrenica 

11 juli, 1995, Srebrenica – när muslimhatet fick ett ansikte