I Rumänien finns två barn som svälter ihjäl utan pengarna mamma och pappa skickar hem

- 02/04/2015, 08:57 -
Nyheter24:s Karl-Anders Lindahl

Nyheter24:s Karl-Anders Lindahl

Nyheter24

skriver om mötet med den brutala verkligheten, och ett par förtvivlade ögon han aldrig glömmer.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Den här veckan har vi publicerat en rad artiklar om tiggeriet. Jag har under den här tiden mött folk från myndigheter och härbärgen, riksdagspolitiker och folk på stan. Men ett möte fastnar i mitt huvud. Jag kommer aldrig glömma Ioan och Larisa, som jag träffade på ett härbärge i centrala Stockholm.

Ioan och Larisa Chirita är ett rumänskt par i 30-årsåldern. De har varit gifta sedan sena tonåren och har två barn tillsammans. De har ingen framtid i Rumänien, och vart de än vänder sig möts de av fördomar och hat. De kom till Stockholm med drömmen om ett bättre liv. De tycker Sverige är vackert, de tycker att människorna för det mesta är snälla och generösa.

De gör vad de kan för att klara av dagen. Larisa lade märke till att flera affärer sålde påskris, så hon gick ut i skogen för att plocka björkris som hon band ihop till små kärvar i hopp om att kunna sälja. Ioan skäms. Han vill inte vara en tiggare. Men folk spottar på dem, skriker att de ska åka hem.

Hem....

Hemma i Rumänien finns två barn som svälter ihjäl utan de pengar som mamma och pappa skickar hem.

Jag frågar hur de vill att deras liv ska se ut om fem år. ”Vad gör jag om fem år?” är en fråga många svenskar går runt med i huvudet. Ibland ställs den på anställningsintervjuer eller på seminarier. Men Ioan och Larisa skrattar åt frågan. Den känns overklig för dem. Men strax efteråt fylls deras ögon av drömmar och hopp. De drömmer om ett liv där de kan gå på gatan som vem som helst. Där de kan ha vanliga jobb och kunna försörja sin familj. Framför allt vill de att deras barn ska få en framtid, att de ska kunna få ett bättre liv och kunna uppfylla sina drömmar, gärna här i Sverige. Men just nu känns allt det där långt bort.

”De är Rumäniens problem!”, kanske vissa tänker.

Förlåt. Men de är inga problem. De är människor som behöver vår hjälp. Och när de sträcker ut sin hand ställer de en fråga till oss alla. De tvinga oss att se oss själva i spegeln och fråga ”Vem vill jag vara?”, "Vem är jag om jag hatar den som ber om hjälp?" Och vilka är vi om vi ser svaga människor som en belastning? "Hur reagerade jag när människor flydde från förtryck och segregation?"

Väljer vi att se människor som möjligheter och individer som vill göra rätt för sig? Eller svarar vi deras framtidsdrömmar med ökad rasism, med stängda dörrar och isolering. Jag vill gärna tro att vi byggde upp det här landet på en tanke om att vi var bättre än så.

----

LÄS ÄVEN: