Söndag 17 Okt
Stockholm

Min diabetes fick mig att skämmas – det är allas ansvar att lära sig mer

1 av 3
Simon pratar om att bli kränkt på internet.
2 av 3
Simon pratar om att bli kränkt på internet. Foto: TOM JERRY BOMAN
3 av 3

När jag var 13 drabbades jag en av Sveriges vanligaste folksjukdomar.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer

2004. Jag var på resa till Göteborg när jag började med att bete mig lite konstigt. Jättetörstig hela tiden och särskilt sjukt kissnödig. Det är ingen underdrift att säga att säga att åtminstone min mamma var otroligt irriterad över alla toalettstopp.

Det var mamma som började misstänka det. Morfar hade ju typ 2-diabetes. Så när vi väl kom tillbaks till Dalarna så gjorde jag ett stickprov i en blodsockermätare hos morfar. De digitala siffrorna blinkade till: 32.

Till och med i ung ålder visste jag att det inte var bra. Blodsockret ska ligga på mellan 4 och 7.

Så in till akuten och där fick jag diagnosen diabetes typ 1. En kronisk sjukdom som omkring 50 000 svenskar lever med. Jag grät. Min mamma grät. Det blev dock värre.

Min idrottslärare tänkte en gång ge mig insulin när jag var extremt låg. Som tur var piggnade jag till och skrek NEJ. Jag hade kunnat dö då man tvärtom behöver insulin vid högt blodsocker.

2008. Jag går andra året på gymnasiet. Efter år av att inte ens vuxna kunde lista ut hur man skulle göra om jag hamnade i knipa var jag orolig – och konstigt nog skämdes jag också. När jag tog mitt insulin i magen gömde jag mig. Dum som jag var berättade jag sällan om min sjukdom för nya människor.

Många av mina närmaste visste inte förrän år senare. Det här sitter kvar i mig än i dag.

För sjukdomen gjorde mig svag. Den gjorde mig till en förlorare. Eller det trodde jag i varje fall. Sanningen är att den kan göra mig starkare. Den fick mig att träffa nya, starka människor. Och nu har jag chansen att göra skillnad.

2016. Här sitter jag nu på World Health Day vars mål är att utrota folksjukdomen diabetes. Visst att fokus ligger på så kallad åldersdiabetes, men vi kan underlätta och stötta även för oss med typ 1.

Kollar vi på siffror får diabetesforskningen extremt lite stöd när det kommer till donationer och bidrag. Varför? Det är en av Sveriges vanligaste sjukdomar där nu 15% av alla typ 1-diabetiker är barn.

Det har blivit bättre snabbt gällande mediciner och mätningsutrustningar. Fortfarande kan vi göra mer. Kolla upp närmaste diabetesfond och skänk några slantar. Eller läs på lite i alla fall.

För i den här takten är det dina barn, dina vänners barn eller någon annan du känner som drabbas. Tillsammans kan vi stoppa diabetes.

Skänker du pengar till diabetesforskning?
Tack för din röst!
Kommentera
Kopiera länk
Dela