Besattheten av Olof Palmes död är tragisk

Jag är född 1986. I hela mitt liv har mitt födelseår kopplats ihop med tragiska händelser. 

Tjernobylkatastrofen. Challengerkraschen. Och så Palmemordet. 

Förlåt men jag är så satans trött på det här mordet. Jag är trött på hylsor, polisspår, Hans Holmér, privatspanare, Christer Pettersson, Krister Petersson, poddarna, böckerna, filmerna och alla snubbar som har sina egna teorier och vinklar. Snubbar (för det är nästan alltid män) som har ett nästintill erotiskt intresse för detta mord. 

Satans trött är jag. 

Men jag är också politik-nörd. Fråga mig om löntagarfondsdebatten, om Ola Ullsten, Ny demokrati eller om valrörelsen 2006 så kan jag hålla på hur länge som helst. 

Svensk politik 1946 och framåt är hur spännande som helst – och hur man än vänder och vrider på historien så kommer man inte undan Olof Palme. 

Olof Palme är en central figur i svensk historia, både på gott och ont. 

Hans internationella engagemang, hans inrikespolitiska reformer och hans talarförmåga gör honom helt unik. 

Jag tycker vi kan prata mer om svensk modern historia och vad politiska beslut från den tiden betydde för oss som individer och som land. Att förminska ner ett av Sveriges mest politiska liv genom tiderna till ett mord är rent pinsamt. 

Ett statsministermord är ingen icke-händelse. Det är inte det jag säger. 

Jag önskar bara att vi pratade mer om den levande Olof Palme än om den döde Olof Palme. 

/Karl Anders Lindahl