Hon har varken värme, el eller varmvatten i lägenheten i Kiev – inomhus är det mellan åtta och elva grader. Hon försöker hålla värmen med hjälp av flera lager tjocka tröjor och plastflaskor fyllda med vatten som värmts på gasspisen. Flaskorna blir små värmekällor att ha intill kroppen som egentligen inte räcker, men det är i alla fall något.
Lidija Telesjuk är bara en av många som kämpar mot den stränga kylan i Ukraina. Nästa vecka finns nya köldtoppar i prognosen. Hon kan inte minnas att det varit så här kallt sedan andra världskriget.
Klicka här för att följa oss på Google— Det är hemskt. Vi kommer få svårt att överleva, säger hon till nyhetsbyrån AFP.
Medveten strategi
Enligt de folkrättsliga principer som världssamfundet enats om ska civila skyddas i väpnade konflikter. Men under vintern har anfallsmakten Ryssland intensifierat sina attacker mot Ukrainas el- och värmeförsörjning. Det är en högst medveten strategi, enligt Oscar Jonsson, forskare i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan och expert på rysk krigföring.
— Syftet är ju bäst att beskriva som en form av terrorbombning, säger han.
Eftersom Ukraina har ett begränsat luftvärn grupperas de ukrainska styrkorna på de allra viktigaste platserna, vilket gör att hela landet inte går att skydda. El- och energikedjan blir potentiella mål för Ryssland – ett samhälle utan energi är extremt sårbart. Moskvas förhoppning är sannolikt att Ukraina ska få nog och ge upp.
— Har du inte el och vatten så lämnar du. Då finns inte förutsättningar för ekonomisk verksamhet och det finns sämre förutsättningar för motståndskraft generellt och Ukraina blir väsentligt svagare i det längre perspektivet, påpekar Jonsson.
“Har levt mitt liv”
Ett par kvarter från Lidija Telesjuk bor 88-åriga Esfir Rudminska. Hon sitter i sängen under flera filtar, med en batteridriven läslampa i gång. Under filtarna har även hon plastflaskor med varmvatten i. Kylan till trots är hon mest nervös över bombningarna.
— Man kan ta sig igenom vad som helst. Man äter en bit bröd med te till och så är man okej. Men mina nerver kan inte ta det (bomberna). Jag försöker hålla ut, säger hon till AFP och fortsätter:
— Ibland, när ingen annan är hemma, så gråter jag. Det känns lättare då, även om jag inte är en “gråtare”. Jag är 88 år, jag har redan levt mitt liv.
