Guldhjälten: "Något man drömt om hela livet"

Henrik von Eckermann slängde hjälmen, sträckte näven i luften och de svenska supportrarna – och de var många – blev helt till sig av glädje.

— Det kändes som om det var proppen som gick, så mycket känslor som ville ut, säger han.

— Det här är något man drömt om hela livet. Det är många som säger det, men få som får uppleva det.

Den varma, kvava söndagseftermiddagen närmade sig halv fem i Herning mitt på Jylland, Danmark, när tysta, nervösa viskningar på någon sekund växte till ett öronbedövande jubel.

Tiden och platsen ristas in i den svenska ridsporthistorien som en av de största. Aldrig tidigare hade en svensk ryttare vunnit ett individuellt VM-guld. Och det bara tre dagar efter det lika historiska första guldet i lag.

Prinsessans varma hand

Om den danska prinsessan Benedikte kände till von Eckermanns bravad är oklart, men när hon vid prisutdelningen gratulerade 41-åringen med en handskakning, lade hon ömt sin vänstra hand över Henriks högra, smekte den lätt och höll den kvar ett tag.

Ett fint ögonblick på en dag som Henrik von Eckermann aldrig glömmer.

Eller så uppskattade prinsessan, som alla andra inne på FC Midtjyllands till hoppsport förvandlade fotbollsarena, en idrottsprestation utöver det vanliga. Som en av två ryttare av de drygt 120 som kom till start rev han och King Edward inte ett enda hinder.

Det här gör det ännu bättre:

I de två senaste stora mästerskapen – OS och VM – har ekipaget inte petat ned en enda bom.

Något liknande har veterligen inte hänt tidigare.

Silvermedaljören Jérôme Guery och bronsmannnen Maikel van der Vleuten dränkte hans tävlingskavaj i champagne och dagen till ära tog svensken en klunk ur flaskan. Annars är Henrik von Eckermann ytterst sparsam med alkohol och mer för godis.

Längtade efter godis

Mest längtade han efter en påse blandat – under VM har han gett sig själv sockerförbud – och en lugn stund med familjen, sambon Janika och sonen Noah, men blir man världsmästare ingår det i spelets regler att valsas runt mellan tv-intervjuer, mixade zoner med skrivande press, ännu en intervju med arrangörer, internationell presskonferens och fotosessioner.

Den överväldigande känslan, den enorma tillfredsställelsen att ha lyckats med något han alltid strävat efter, får komma senare.

— Just nu är jag helt tom, men ändå otroligt, säger han när han med snabba steg tar sig från arenan till presscentrat.

— För mig är det stora firandet här uppe, säger han och tar sig mot huvudet. Att kunna lägga sig i sängen på kvällen och känna: "Så bra vi var".

TT: Berätta om vägen till guldet?

— Jag försökte bara koncentrera mig på min ridning. Jag tänkte hela tiden, att hur det än går i dag... har jag ridit bra kan jag bearbeta det och leva med det. Rider jag dåligt och på grund av det får ett nedslag kommer jag att få svårt att bearbeta det.

"Världens bästa häst"

— Jag var bara fokuserad på min ridning och att hålla mig till planen och jag är väldigt glad att jag klarade det.

TT: Vad säger du om det anmärkningsvärda i att du inte rivit ett hinder varken i OS eller VM?

— Det är helt otroligt, men det är världens bästa häst. Det är inget snack om saken, men ändå är det så små marginaler. Hindren är så stora och sprången är så många. Det skulle vara kul att räkna någon gång hur många vi har gjort och inte haft ett nedslag.

— Vilken häst man än sitter på, för att uppnå det måste man rida väldigt korrekt.

TT: Och nu får du käka godis?

— Ja, jag längtar. Det ska bli så skönt att inte behöva tänka på sånt.

"Ett föredöme"

Jens Fredricson, på Markan Cosmopolit, var näst sista ekipage ut och gick även de för medalj – men ekipaget rev bort medaljchansen och slutade på tionde plats.

Men Fredricson gladdes med von Eckermanns prestation.

— Outstanding. Han rider så modernt och häftigt i lätt sits. Det är ett föredöme för alla ryttare. Upp med sätet ur sadeln, hitta balansen och galoppera. Så häftigt att se på, säger Fredricson.

— Vilken häst han har och vilket team han har. Han förtjänar ett guld.