Sjukdom stoppar inte Samuelsson: "Sjukt stolt"

Tiokamparen Fredrik Samuelsson, 27, har haft det kämpigt. Skadebekymmer, sjukdom och depression är alla delar av hans friidrottsliv.

Trots det stod han på startlinjen när EM-tiokampen startade på Olympiastadion i München, men efter de tre första grenarna 100 meter, längdhopp och kulstötning är han inte helt nöjd.

— Lite blandade känslor, 100 meter är jag nöjd med då det var tre hundradelar från årsbästa. Kulan är också stabil, det är längden som är jävligt dålig tyvärr, säger han till TT i katakomberna under Olympiastadion och fortsätter:

— Alltså det är lätt att stirra sig blind på resultatlistan 6,91 är sjukt dåligt för min del. Men det är väl mer helheten liksom och kroppen och att fan, det gör ont överallt, tyvärr. Det är kopplat till min reumatiska sjukdom.

Förklaringen till att han inte är nöjd med längdhoppet, som vanligtvis är en av hans bättre grenar, ligger precis där. I sjukdomsproblemen.

Exakt vilken sjukdom det är han drabbats av är fortfarande inte helt besvarat enligt honom själv.

— När man har problem med hälsena, knä och så fick jag ont i höften under längden också, då blir det svårt att hoppa långt. Det är irriterande såklart, det är ju en lite ny kropp jag har, som jag inte har vant mig vid.

"Sjukt stolt"

— Alltså det är en reumatisk, autoimmun sjukdom. Det är en artrit-variant som gör att det har satt sig i leder och senfästen runtom i kroppen. Det kommer och går lite i skov så det traskar ju runt i kroppen, säger han och fortsätter:

— Det är kanske inte optimalt att göra en tiokampssatsning på det kanske, men samtidigt är jag sjukt stolt över att vara här med tanke på tiden jag har bakom mig.

På plats i München för att heja på Fredrik är hans familj. Hans pappa, Jan Samuelsson, som också är hans tränare, var i SVT:s sändning synligt berörd över att hans son ens kom till start i Europamästerskapet.

— Det är fint att höra. Morsan, syrran, faster och så farsan – coach är plats. Det har varit jobbiga månader för hela familjen, med sådana här sjukdomar vet man ju inte hur kroppen ska reagera eller vad som händer härnäst.

"Har jag två mångkamper kvar?"

På grund av problemen vet han inte hur länge det ens är möjligt att fortsätta tävla, eller vad som väntar överhuvudtaget.

— Kommer jag att kunna hålla på i fem år till eller har jag två mångkamper kvar i mitt liv? Alltså ärligt talat så vet jag inte. Det beror på hur sjukdomen kommer att slå, säger han och fortsätter:

— Det blir lite känslosamt för man vill det så mycket. Skallen vill det och jag mår bättre så här i livet nu men kroppen skriker åt en att "vad håller du på med". Så det är ju den här balansgången att lyssna på kroppen och hälsan men att man ändå vill gasa.

Trots alla motgångar blickar 27-åringen framåt. Kanske blir nästa säsong fin. Men med ett ovisst sjukdomsmoln och missade träningstimmar finns frågetecknen där, trots att den mentala biten har blivit bättre.

— Där har jag tagit steg, men det är det där med att kroppen helst ska ta några fler steg så man får helheten på sikt också. Då kan det ju blir skitbra kanske till nästa säsong igen, det är ju det man hoppas. Man lever ju fortfarande i ovisshet det är väl mer det som är frustrerande, säger han.