Tränaren Ola Ravald glider med på cykel när Linn Svahn och Frida Karlsson låter rullskidorna jobba hårt runt Östersunds skidstadion. Hösten har kommit till Jämtland, lövverken går i gult och grönt och solen värmer men vinden biter medan de två längdstjärnorna genomför sitt intervallpass.
Linn Svahn njuter kanske lite extra. För några månader sedan kunde 25-åringen knappt ta sig ur sängen.
— Jag skulle säga att det tog ganska precis fem månader innan jag kunde träna allting igen utan några påföljder, säger Svahn.
Sov hela dagarna
Den 26 februari, dagen före VM-sprinten – säsongens stora mål – gick Linn Svahn omkull på tävlingsarenan i Trondheim och åkte på både hjärnskakning och en nackskada. Tiden som följde var fruktansvärd, säger hon.
— När det var som värst så sov jag tre fjärdedelar av varje dygn och det var under ganska lång tid. Och jag kräktes och kunde inte göra någonting, och jag hade problem med det kognitiva. Jag hade inte kunnat prata med dig på det här sättet, då hade jag kommit av mig och tänkt ”Vad pratade vi om?”.
I början klarade hon inte ens av att ta en lätt promenad utan att kräkas, det tog ungefär två månader innan hon kunde börja leva lite mer som vanligt. Men det var först i månadsskiftet juli–augusti som hon kände att hon var tillbaka i full träning.
Otursförföljd
Samtidigt säger hon att det på sätt och vis var bra att skadan var så pass allvarlig.
— Det var ganska skönt att det var så illa så att man inte hamnade i det här ”tänk om” eller ”det kanske går”. Att det blir ett gamblingförsök. Tiden efter var det inte ens aktuellt att göra något annat än att bara överleva.
Linn Svahn har varit ovanligt otursförföljd sedan hon slog igenom med dunder och brak säsongen 2019–20, när hon bland annat vann den totala sprintcupen. Svahn ramlade även olyckligt inför skid-VM 2021 och skadade axeln – en skada som senare visade sig så allvarlig att hon missade hela nästkommande säsong och som fortfarande påverkar henne.
Vad ska till för att du ska vara nöjd med den här säsongen?
— Att jag får tävla mycket. Att jag inte ramlar dagen före OS. Att jag inte kraschar någon axel. Och att jag inte är sliten när jag kommer in i säsongen. Men man vet ju aldrig.
