Ett liv bland vikingar och runor

Lägenheten i Segevång i Malmö liknar mest ett bibliotek. Vardagsrummet är överbelamrat med tjocka böcker och i arbetsrummet är staplarna med manuskript höga.

Här arbetar författaren och serietecknaren Lars Magnar Enoksen. Under 1980-talet gjorde han som enda svensk seriemanus åt Walt Disney.

Numera arbetar han mest med att sprida kunskapen om nordisk mytologi, runor och inte minst vikingarnas stridskonst, Glima.

Glima som samlar flera olika brottningsstilar dog ut i Sverige vid 1900-talets början men har levt kvar på Island där den också är nationalidrott. År 1989 hade Lars Magnar Enoksen genom sitt intresse för historia börjat läsa in sig på europeisk kampsport efter att under många år ha utövat asiatiska sporter.

- Det var en notis i tidningen Fighter om att det fanns något som hette Glima och som man trodde var från vikingatiden. Men jag hittade inga andra uppgifter om den här vikingabrottningen utan skrev istället till den isländska ambassaden och fick ett utdrag från deras telefonkatalog med glimaklubbar, säger han.

När han hörde av sig till ett par olika klubbar blev han inbjuden att besöka dem på Island. Där fick han lära sig sig brottningens tekniker av två av de äldsta mästarna som då fanns i livet.

Efter hemkomsten startade han efter en tid upp en klubb i Malmö och är 21 år senare ordförande i Svenska Glimaförbundet samt flerfaldig svensk mästare. Sporten är numera medlem i Riksidrottsförbundet men är fortfarande väldigt liten med endast ett 20-tal aktiva utövare i landet.

Tröttar du inte när ni är så aktiva?

- Jo klart att man blir trött, det har jag varit många gånger. Särskilt när man bygger upp någon och tränar dem under flera år och så slutar de bara sen. I många perioder har vi kanske varit bara några stycken eller bara jag och då har jag fått leta efter folk som vill träna. 

För Lars Magnar Enoksen har det blivit ett kall att driva Glimans traditioner vidare och han reser regelbundet till bland annat Norge, Schweiz och USA för att hålla seminarier.

Du  beskrivs också som en självlärd runolog, hur kom du in på det?

- När jag började intressera mig för Glima trodde jag att det skulle stå massa om det i gamla nordiska sagor vilket det inte alls gör. Det står mycket lite om det men i och med att jag läste så mycket om det så fick jag ett nytt intresse för runor, mytologi och eddan.

Lars Magnar Enoksen började läsa in sig på den akademiska litteratur som fanns om runor men kände snabbt att det fattades något.

- Det jag märkte var att den oftast tog upp de svåra problemen och jag kände att det inte fanns några böcker som tog upp de enklare sakerna. Där tänkte jag att det kanske fanns en möjlighet till en karriär.

Några år senare kom han ut med ”Runor – Historia, tydning, tolkning” som idag används av de nordiska universitet där man kan läsa runologi och sålts i över 20000 exemplar.

Totalt har Lars Magnar Enoksen nu skrivit femton böcker om runor och nordisk mytologi. Han säger att fördelen med att skriva fackböcker om ett specifikt ämne är att man kan återanvända kunskapen och inte behöver göra lika mycket research varje gång.

Finns det någon gemensam drivkraft i det du gör?

- Lusten att göra saker, jag ser inga hinder om jag vill göra saker. Det är bara att göra det för jag vet att jag har intresset och uthålligheten att göra det. Men på något underligt sätt börjar allt smälta samman numera. Gliman, runorna, mytologin och på senare år även serietecknandet då jag börjat göra serier mer influerade av nordiska sagor.

Det är ganska udda intressen ändå, finns det någon längtan efter att sticka ut?

- Ja absolut, helt klart. Jag vill inte göra något som andra gör utan det är verkligen en drivkraft. Till exempel tränade jag styrkelyft och bodybuilding i slutet av 1970-talet, men sen blev det populärt och då ville jag inte syssla med det. Men jag har också sett hur det är bra att nischa in sig på något som få gör istället för på något som alla gör. Då finns det en liten men trogen publik för mig.

När samtalet är över ska han fortsätta med sitt pågående bokprojekt, ett seriemanus ska bli en skönlitterär roman. Självklart utspelar sig den i en fornnordisk miljö med inslag av mytologi.