Trilogier i boxning

Bäst av tre är ett koncept som promotorer i boxningsbranschen använt sig av i alla tider, spunnit vidare på och byggt intresse kring. Det har fungerat bra har det visat sig. Det har lockat publik i massor och frälst även de minst hängivna fansen, sportfolket och den breda massan. Stora rubriker har skapats och boxningshistoria har skrivits.

Det finns ingenting som går upp mot en het rivalitet inom boxningen som görs upp i just det antalet matcher. Så perfekt, så schysst, så rättvist och framförallt så eggande. Åskådarna får svaret de vill ha, vem som egentligen är bäst. Kan det bli bättre och mer spännande än så? Det är ett klassiskt fenomen och boxningshistorien är för övrigt kantad av legendariska trilogier. Nedan följer några av dem.

Ingo vs Floyd 

Den kanske mest kända, som varit en het snackis på våra breddgrader i årtionden, är förstås den mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson i slutet på femtiotalet och början på sextiotalet.

Ingo vann den första bataljen den 26:e juni 1959 på Yankee Stadium efter en makalöst skicklig och taktiskt superb insats där mästaren var i golvet hela sju gånger innan domaren Ruby Goldstein bröt matchen i den tredje ronden. Ett stycke klassisk svensk idrottshistoria.

Det andra mötet tog plats på Polo Grounds i New York knappt ett år efter den 20:e juni 1960 och man kan lugnt säga att det var en annorlunda. En mer skärpt och definitivt mer taggad Floyd som anlände till den kampen. Ingos berömda jabb funkade inte lika bra och inte heller den beryktade höger släggan ”Thors hammare” uppenbarade sig aldrig som i första fighten. Patterson tog en gruvlig revansch som slutade i en grym knockout i femte ronden där Johansson slogs medvetslös.

1-1 i matcher vilket förstås krävde ett tredje möte. Det avlöpte på Convention Hall i Miami Beach, Florida den 13:e mars 1961. Detta möte dem emellan blev en tuff styrkemätning, kanske den bästa matchen av de tre. Ingemar visade upp ett ”fighterhjärta” utan dess like och krigade stundtals väldigt tufft med Patterson men det räckte inte till. Ingo hade dock Patterson i golvet i öppningsronden (två gånger) men var sedan själv i canvasen i slutet av första och fick se sig besegrad i sjätte på KO.

Bowe vs Holyfield

Evander Holyfield hade tre väldigt tuffa och omsusade matcher med Riddick ”Big Daddy” Bowe på nittiotalet. Bowe vann det första mötet i november 1992 med rätt klara siffror (115-112 117-110 och 117-110).

Holyfield fick sedan sin revansch ungefär ett år senare, november 1993 då han knåpade ihop en knapp poängseger (delat domslut) efter tolv ronders fight. Hårt, tufft och jämnt var det men det mest bisarra i den matchen var det faktum att en fallskärmshoppare seglade ner i ringen under fighten och skapade ett smärre kaos. Det fick stora tidningsrubriker.

Den tredje och avgörande fighten skulle dröja ända till 1995 och det var ”Big Daddy” Bowe som avgick med segern (TKO 8). Både Bowe och Holyfield hade glimrande amatörkarriärer, Riddick knep OS-silver i Seoul OS 1988 och Evander tog ett brons med mersmak på OS i Los Angeles 1984.

Leonard vs Duran

Den kanske mest omtalade trilogin och framförallt lite smått mytomspunna är den mellan "Sugar" Ray Leonard och Roberto Duran som hänförde fansen på det glada åttiotalet. Mytomspunnen mycket tack vare det faktum att omtalat tuffe och skoningslöse Roberto Duran helt plötsligt i match nummer två den 25:e november 1980 efter att ha blivit rejält utboxad och smått förnedrad av Leonard bara vänder sig om och säger ”No Mas” (översatt inget mer) till domaren och helt sonika ger upp. Samme man som bara några månader innan, i Montreal, Kanada (20:e juni 1980) besegrat honom på poäng (15 ronder). En oförlåtlig synd i boxarkretsar speciellt i Latinamerika (Panama) där Duran med smeknamnet ”Mannen med stenhändena” har sitt ursprung.

Den skadan på Durans tidigare så kompakta och respekterade machoimage tog lång tid att reparera och det dröjde ända till 1989 innan trilogin fick sin avslutning. En final som gick i Sugar Ray Leonards tecken, han vann på poäng efter 12 ronder. Duran var då 38 år fyllda, Ray Leonard var 33.

Ali vs Frazier

70-talets stora samtalsämne i boxningskretsar var tveklöst fenomenet Joe Frazier vs Muhammad Ali. Vem var bäst? Alla hade en egen uppfattning och det tog lång tid och många ronder innan boxningsfansen fick det slutgiltiga svaret på den frågan.

Det hela tog sin början i mars 1971 i Madison Square Garden, New York då en lite halvt ringrostig Muhammad Ali efter ett par års fängelse för vapenvägran (1967-1970) och frånvaro från ringen med blott två matcher i ryggen efter uppehållet, tog sig an världsmästare Joe Frazier i klassiska Madison Square Garden, New York. En het drabbning där den två år yngre Frazier pressade tufft och hade ”The Greatest” i gungning i elfte ronden och till och med golvad i slutronden. Matchen var oerhört rå och brutal. Båda två fick föras till sjukhus och Muhammad Alis käke var ruggigt svullen, så svullen faktiskt att han knappt kunde prata med journalisterna efteråt. Segern gick rättvist till Frazier.

Match nummer två dem emellan lät sig göras först 1974 och då hade Frazier dessvärre förlorat VM-titeln till George Foreman så den fighten gällde NABF-titeln (nordamerikanska titeln) och gick över 12 ronder i stället för tidigare 15. Om det gynnade Ali eller ej är svårt att säga men han vann i alla fall fight nummer två, som precis som den första avlöpte i Madison Square Garden i ”The Big Apple”, New York.

Upplösningen – den tredje och avgörande fighten har beskrivits som den tuffaste matchen som någonsin har boxats. Det är inte för inte den fick smeknamnet ”The thrilla in Manilla”. I fuktig hetta i Manilla på Filippinerna och i ett mördande tempo boxades de två f d OS-guldmedaljörerna bokstavligen till sista svettdroppen. När kampen bröts i 14:e ronden till Alis fördel var de båda så utmattade och uttorkade att de knappt kunde stå på benen. Muhammad Ali har sagt i intervjuer efteråt att han aldrig varit så slutkörd. Citatet ” As close to dying as you can come” är klassiskt.

Andra trilogier med kultstatus

Mickey Ward vs Arturo Gatti (2002-2003) – Gatti segrade med 2-1.

Marco Antonio Barrera vs Erik Morales (2000-2004) – Barrera segrade med 2-1.

Tony Zale vs Rocky Graziano (1946-1948) – Zale segrade med 2-1.