“Att sluta vid fel tillfälle”
KRÖNIKA. Det här är det sista jag skriver för Kampsport24. Sajten läggs nämligen ner senare i veckan.
Varje måndag skriver jag krönikor om aktuella ämnen som intresserar mig.
Man kan även läsa mina tankar om kampsport, media och annat på Twitter som @borgudd.
Om ett par veckor skulle jag och min kollega Patrick Jenkinson firat två år med Kampsport24. Nu blir det inget firande då Nyheter24 beslutat att lägga ner sajten, ett beslut som enligt mig är djupt olyckligt.
Anledningarna är flera men de ekonomiska väger troligen tyngst, Kampsport24 bär sig helt enkelt inte. I en hård mediebransch är det skälet svårt att dividera med. Men ser man till hur medieklimatet rörande kampsport håller på att förändras känns tajmingen helt fel.
Jag har skrivit om kampsport i stort sett dagligen sedan mars 2008 då jag hoppade på MMAbloggen. Vid det tillfället fanns det endast ett fåtal små svenska bloggar och sajter som skrev om kampsport och ingen etablerad media brydde sig.
Jag har suttit på invägningar till galor som The Zone FC som ensam reporter och förvånade arrangörer har fått ställa i ordning pressplatser i idrottshallar när jag som första journalist någonsin kommit dit.
I dag är läget på många sätt helt annorlunda.
Till att börja med har ett par bloggar och kampsportssajter vuxit sig riktigt stora. Så stora att de reser jorden runt och bevakar galor samt sponsrar svenska fajters. Men det kanske allra viktigaste är att även tv-kanaler, dagstidningar och kvällstidningar insett att de måste skriva om kampsport.
Bara de senaste veckorna har jag sett Hanna Sillén i en dokumentär på TV3, MMA har debatterats i TV4, många tidningar uppmärksammade just Rumble of the Kings i Hovet och Aftonbladet har startat en blogg om kampsport.
Till råga på allt pekar det mesta på att världens största kampsportsaktör, UFC, besöker Sverige i vår. Kampsport generellt och då främst MMA kan alltså mycket väl flytta fram positionerna ännu mer inom kort.
I det här läget läggs Kampsport24 ner. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte var besviken men jag kan i alla fall se tillbaka på två år där vi har bidragit till att kampsportare fått den uppmärksamhet de förtjänar. Vi har också stått upp och tagit vår roll på allvar genom att ställa de hårda frågorna och vågat ta upp historier andra inte velat ta i.
Men som tur är har bevakningen av svensk kampsport kommit så långt under åren vi funnits att det på sikt inte märks om en aktör försvinner.
Med det avslutar jag min sista text för Kampsport24. Tack för att ni har läst, vi ses någon annanstans framöver. Till dess följer ni mig lättast på Twitter.
