Sagan som blev Kanadas Grand Prix

MONTREAL. Att Kanadas Grand Prix ofta bjuder upp till dans är något vi alla lärt oss genom åren. På en fartfylld bana som tuggar sönder däcken har vi sett några otroligt sensationella loppen på Circuit Île Notre-Dame.

Men frågan är om inte gårdagens race toppade exakt alla. Enligt många var det ett av de häftigaste racen på många, många, många år. Och nu kan det ha blivit dags att lyfta fram Formel 1 som den i särklass mest spännande sporten som finns att i dagsläget skåda?

Det är självfallet väldigt starka ord. Men söndagens race innehöll mer dramatik än vad en VM-final kan mäkta med, även om man förser en ursinnig José Mourinho med handgranater och raketgevär.

Magi på asfallt

Igår satt inte världen och tittade på Formel 1. De skrek åt vad de fick bevittna, de såg den ståendes. Hela världen flämtade efter syre när bilarna (läs, luftfarkosterna som flyger upp och ner) flög fram i dryga 300 kilometer i timmen trots ihållande hot om nya regnskurar.

För känslan av att man bevittnade en magisk händelse blev än starkare tack vare faktumet att arrangörerna lyckades rädda hela spektaklet. Ösregnet som forsade ner över Montreal ställde till det i början. Och det var någonstans där, mitt i kaoset som rådde, som Jenson Buttons helvete inleddes.

"Till slut låg han sist"

Först fick Button en mindre lyckad start. Sen bytte han däck tidigare än alla andra. Därefter förstörde han olyckligt lagkamraten Lewis Hamiltons hjulupphängning. I samma veva punkterade han däcket, samtidigt som säkerhetsbilen återigen fick accelerera ut ur depån.

Till slut låg engelsmannen sist. Detta efter att han blivit rammad av Fernando Alonso och tvingad till en depågenomkörning efter att ha kört för snabbt bakom den frekvent återkommande säkerhetsbilen. Precis allt gick helt sonika, just åt helvete. Det var som om Mourinho satt på läktarplats och kastade in granater.

Men det var någonstans där, i kaoset, kunde man ana lite solljus. Molnen sprack upp, regnet avtog. Och vad som följde var ren och skär idrottshistoria.

"Senna möter Stålmannen"

Buttons körning ekade av en kombination mellan Ayrton Senna och Stålmannen. Bilen fullkomligt svävade fram och trots att banan var omöjlig att hantera utanför racelinjen drev han genom hela fältet. Slutligen låg han fyra med dryga tio varv kvar. Och då blev det hela, om möjligt, än mer gastkramande.

Sebastian Vettel ledde racet med tio sekunder före (hör och häpna) Michael Schumacher. Bakom den gamle tysken gjorde Mark Webber vad han kunde. Australiensaren skulle bara förbi legendaren. Han fick igång sin DRS. Och helts plötsligt drev i stället Jenson Button förbi dem båda.

Då började kommentatorerna att storkna. Teamen i Red Bull och McLaren bet på naglarna. Och på toppen av allt närmade sig deadlinen för hela racet. Button körde alltså inte endast mot världsmästaren. Utan han körde även mot klockan. En klocka som avgjorde om de skulle hinna runt alla de 70 varven.

Men med en marginal på dryga 30 sekunder fick de två glida ut på ett sista varv. Button hack i häl på Vettel. Engelsmannen behövde krympa avståndet till mindre än en sekund för att få tillgång till det mytomspunna DRS-systemet. Efter kurva tio låg han 969 hundradelar efter. Då öppnade sig bakvingen. Pressen på mästaren blev total.

Till följd pressade Vettel sin bil till det yttersta. Något som straffade sig i en chikan en minut senare. Världsmästaren låste bakhjulen, bilen fick sladd och dryga 30 sekunder senare kunde omvärlden höra Jenson Button gråta över internradion.

Han hade skrivit en bit idrottshistoria. En sanslös vändning hade skett. Alla experter kastade lovord över McLaren-föraren.

Men det var inte bara en knippe historia han skrev. Han lyckades även med bedriften att få världen att återigen brinna för Formel 1.

Sporten är tillbaka.

Exakt allt det vi älskar med världens mest glamorösa sport har återvänt.

Tack Kanada Grand Prix för det. Tack regnet. Tack Button. Och prisa gudarna för DRS-systemet.

Höjdpunkter från de avslutande varven: