Publikfavoriten: "Ungdomar i dag tror det räcker med ett par orangea skor så är du Zlatan"

UMEÅ. Större delen av karriären spenderade han i Umeå och det blev bara två säsongers spel för "Blåränderna". Ändå är Steve Galloway inte glömd bland Djurgårdsfansen. Bland annat döptes ett supportertåg 2005 till "Galloway Groovy Train" och - i senaste derbyt mot AIK hyllades han på den stora tifoflaggan.

- Varför de kommer ihåg mig? Det vet jag inte. Fråga dem i stället för mig, säger Steve Galloway till Nyheter24.

Jag har hört att du hängde med supportrarna utanför planen.

- Jaja, men det var småsaker. Till exempel hade jag en polare som hade en bekant som älskade Djurgården. Alltså verkligen älskade Djurgården. Så skulle de ha en kväll när han och fem polare skulle se gamla hockeymatcher med DIF. Ja, så då gick jag dit.

Förmodar att det var uppskattat?

- Jag tyckte det var kul att kolla på ishockey. Och om ett gäng har en fest och tycker det är skitkul om jag kommer förbi, då kommer jag väl förbi. Det var ingen skillnad på mig och dem bara för att jag spelade i Djurgården?

Lagkamrat med Vito Knezevic och Stefan Rehn

Engelsmannen hamnade i Djurgården 1988 efter en kort sejour i Tegs. Första säsongen vann han den interna skytteligan och tog laget hela vägen till SM-final där det blev förlust mot Malmö FF.

- Jag fattade inte hur stort det var, jag var helt färsk från England och det tog flera år innan jag förstod vilken bedrift det var.

När Galloway tänker tillbaka på den årgången av DIF är det med värme. Med lagkamrater som bland annat Vito Knezevic, Glenn Schiller och Stefan Rehn var det alltid drag.

- Det var väl inte alltid skitbra på planen men så fort man kom in i oklädningsrummet var det roligt. Jag var ung och fattade inte hur bra stämning det var i det laget.

Hur umgicks man utanför planen?

- Vi gick väl ut någon gång. Och jag gick väl ut med Stefan Rehn någon gång... Eller det blev väl ett par gånger, haha.

Umeå - Stockholm, som natt och dag

Sen gick flyttlasset till Umeå, en stad som han trivs i; "Bra människor som det går att lita på, Stockholm var lite tuffare" och Galloway stannade där. Han gjorde 114 mål för Norrlands-laget. Men han skulle återvända till Stadion 2009 - som assisterande till Andrée Jeglertz.

- Det var min bästa polare som behövde hjälp och det var Djurgården. Klart jag ställde upp även ifall det inte var helt lätt att bara lämna allt helt plötsligt.

Laget hängde kvar efter kvalspel och tränarduon lämnade DIF säsongen efter.

Vill du inte bli tränare?

- Jag älskar fotboll. Men jag skulle aldrig gå alla de där jävla kurserna som Jeglertz gick. Inte en chans, jag är för rastlös för det. Vägrar att sätta mig i någon skolbänk och läsa på.

Som ung putsade du fönster i London samtidigt som du satsade på fotboll. Hur stor är skillnaden för unga spelare i dag? 

- Det är stor skillnad. På ett sätt är det tufft i dag, men alla har allt uppdukat. Kolla bara på hur man får ut pengar, du kan sitta hemma och föra över pengar, bara en sak. På min tid var vi tvungna att ställa i oss i en kö och vänta innan vi fick ut något.

Är folk för bortskämda i dag?

- Klart de är, unga spelare tror att det räcker att ha ett par orangea Nike-skor så är du Zlatan, det funkar inte så.

I dag följer han fotbollen lite på distans, han tränar ett division 2-lag när han hinner, håller på alla Londonlag (förutom West Ham och Chelsea) men kollar alltid Djurgårdens resultat först på text-teve. Samtidigt som intervjun görs jobbar britten på en av sina resturanger i Umeå och det säger egentligen allt: för Galloway handlar livet om hårt jobb.