Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Känner ingen bitterhet alls"

Anders Limpar kan som en av få svenskar skryta över att ha ett VM-brons och en FA-cupbuckla hemma i prisskåpet.
1 av 1

Anders Limpar kan som en av få svenskar skryta över att ha ett VM-brons och en FA-cupbuckla hemma i prisskåpet.

Claudio Bresciani/Scanpix

Sport | 29/09/2012 10:00

1994 vann Sverige sin finaste fotbollsmedalj i modern tid, VM-bronset. Många skulle varit bittra över att petas från spel i den minnesvärda turneringen, men inte Anders Limpar. För Nyheter24 berättar han om stoltheten över bronset.

Det var först som tioåring som Anders insåg att det fanns en fotbollstalang i honom.

– Jag tränade med min äldre bror lite då och då. Han är sex år äldre och spelade med U16, och för att vara sex år yngre får säga att jag hängde med bra, säger Anders Limpar till Nyheter24.

Som fjortonåring flyttade Anders till Brommapojkarna tillsammans med Håkan Lundberg för spel med lagets A-lag som spelade i division 2 då.

– Hela första hösten blev det mycket inhopp, men från att jag fyllde 15 år så spelade jag från start mer eller mindre jämt.

Anders Limpar blev Brommapojkarnas kantess på mittfältet under många år, det var först som 21-åring som han bestämde sig för att det var dags att röra på sig, och valet blev Göteborg och de svenska mästarna Örgryte.

– Det fanns många kontraktförslag från Stockholmsklubbar, men jag kände att jag behövde få lite kött på benen och det var en bra utmaning i och med att de skulle spela Europacupen, säger Anders Limpar.

"Jag kunde inte spela i mitten för jag var inte bra på att tacklas"

Engelska ligan i början av 90-talet var tufft, skitigt och stjärntätt. När Anders kom till Arsenal i början av 90-talet fick han snabbt lära sig hur han skulle bete sig på planen.

– Jag kunde inte spela i mitten för jag var inte bra på att tacklas, det var mycket gristacklingar och så och jag kom ju från Italien där det inte var i närheten av så hårt.

Blev det aldrig läskigt?

– Nej, jag lärde mig ganska snabbt hur jag skulle spela men det var skönt att spela på en kant då man oftast hade ryggen fri.

"Känner ingen bitterhet"

– Det är de sex bästa veckorna i mitt liv, säger Anders när han tittar tillbaka på sommaren 1994. 

Av de lite mer ovanliga minnena från USA minns Anders hur han och några till från landslaget satt och åt på hotellet i Los Angeles.

– Det var ett jävla pådrag utanför med poliser och grejer. Vi undrade lite vad som var på gång och fick veta senare på teve att det var OJ Simpson som de var efter.

För hans egen del hade upptakten inför VM varit bra, han fick mycket speltid i såväl landslag som klubblag, men när det blev dags för VM i USA så valde Tommy Svensson att prova en annan startelva och Anders fick nöta bänk.

– Jag känner ingen bitterhet för det, bronset är den finaste medaljen jag vunnit. Man kan säga såhär, man tar inte brons i ett VM med elva spelare, man vinner med hela truppen och även de som inte fick spela ska lyftas fram.

Lämnade Arsenal

Totalt gjorde Anders Limpar 96 matcher för Arsenal mellan åren 1990 - 1994. Han blev snabbt en av fansens stora favoriter och lyckades dessutom sätta dit 17 fullträffar under sin tid i klubben. Klubben bestämde sig dock för att satsa på andra spelare och Limpar tvingades att lämna klubben.

– Det fanns två förslag, ett från Manchester City och ett från Everton, jag valde Everton och det var helt rätt beslut. 

Bytet skulle visa sig vara ett bra beslut, han spelade återigen i landslaget och vann FA-cupen med sitt nya lag Everton.

Det var 1996-97 som skulle bli den lite tyngre perioden i Limpars liv. Han gjorde illa baksida-lår i en match mot Island och den skadan blev tuff att bli av med.

– Hela 1996 var ryckigt, det var i slutet av mitt kontrakt med Everton och de vill förlänga, men jag var ju pappa och min son Jesper skulle börja skolan. Så vi bestämde oss för att flytta hem.

Han skrev kontrakt med AIK och kände sig i fin form. Men han längtade tillbaka till England och Everton, och trots att han började komma upp i åldern så kände han att kroppen var fräsch.

– Jag ångrar lite att jag inte skrev på ett nytt kontrakt för Everton,1998 - 2000 var mina bättre år som vältränad fotbollsspelare och jag var inte riktigt klar med toppfotbollen.

"Det kändes hedrande"

Han fick ge sig ut på ett sista äventyr till, denna gång till USA och Colorado Rapids.

– Ligan var stråt vassare än Allsvenskan. Vi nådde två finaler i ligan och jag blev vald att representera ett av lagen i Allstarmatchen. Det kändes hedrande.

Efter två år återvände han för sista gången till Sverige.

– Jag tog kontakt med AIK med de ville inte ha mig för att jag var för gammal. Jag tänkte "okej", det är fair, och trappade ner i Brommapojkarna istället.

Anders Limpar slutade att spela fotboll till det att han var 38 år, kroppen började säga ifrån att det var dags att lägga av.

– Det kändes lite vemodigt, men jag spelade av mitt kontrakt med BP.

Hur kändes det dagen efter du fattat beslutet av avsluta din karriär?

– Det var en otrolig lättnad, det som är hemskt kommer flera månader senare när man känner att man inte vill lägga av och börjar träna för en comeback. Det är lite patetiskt.

Du har spelat med många klubbar, vilket lag ligger dig närmast om hjärtat?

– Jag har varit Everton-fan sedan jag var liten, men jag är också ett Arsenal-fan. Men det som ligger mig närmst om hjärtat är sammanhållningen i landslaget som vi hade på 90-talet. Det var otroliga killar som jag har kontakt med än idag.

Idag så lever Limpar ett liv utanför fotbollen efter en kortare karriär som assisterande tränare i Sollentuna United. Han tyckte att det var dags för en paus från fotbollen då hans vision om hur sporten skulle spelas behövde fräschas upp.

– Det har varit skönt att få reflektera, men jag kommer tillbaka tids nog.

Anders drar sig lite för att drömma om sin framtida karriär, men efter att ha talat om hur fotbollen har förändrats och hur killarna från bronslaget börjar dyka upp som tränare för Allsvenska lag så berättar han om sin drömmen om att få återvända till Everton.

– En ledarstab med Jonas Thern som tränare, mig och Roland Nilsson eller Stefan Rehn som assisterande och Lasse Eriksson som målvaktstränare. Fy fan vilken grej det hade varit!