Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Shaaban: "Sån jävla tur att benpiporna gick av i Arsenal och inte i Dif"

- 09/06/2013, 11:48 -
Rami Shaaban i en stor intervju med Nyheter24 om sin långa men brokiga karriär.
1 av 6

Rami Shaaban i en stor intervju med Nyheter24 om sin långa men brokiga karriär.

© Bildbyrån / Nils Jakobsson

Hans största minne från karriären är VM-matchen mot Trinidad och Tobago.
2 av 6

Hans största minne från karriären är VM-matchen mot Trinidad och Tobago.

Marcus Ericsson/Bildbyrån

Här tillsammans med VM-truppen 2006.
3 av 6

Här tillsammans med VM-truppen 2006.

Marcus Ericsson/Bildbyrån

Shaaban har varit bakom Andreas Isaksson i både Djurgården och i landslaget.
4 av 6

Shaaban har varit bakom Andreas Isaksson i både Djurgården och i landslaget.

MARCUS ERICSSON/Bildbyrån / Marcus Ericsson

Totalt blev det bara fem matcher i Arsenal-tröjan efter ett benbrott på julafton.
5 av 6

Totalt blev det bara fem matcher i Arsenal-tröjan efter ett benbrott på julafton.

Bildbyrån

Shaaban i Djurgården.
6 av 6

Shaaban i Djurgården.

Bjšörn Lindgren/Bildbyrån

Den förre landslagsmålvakten Rami Shaaban, 37, i en stor intervju om hur han kom till Arsenal, att Lars Lagerbäck var en bättre förbundskapten än Erik Hamrén – och att Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimovic inte "gillade varandra så där jättemycket".

STOCKHOLM. Få målvakterna i den svenska fotbollshistorien har fått spela så stora matcher som Rami Shaaban. Shaaban har stått i VM, har mött Manchester United på Old Trafford och spelat Champions League-matcher mot lag som Roma och PSV Eindhoven. Men när man summerar hans karriär är det svårt att inte tänka att han varit otursförföljd under sina tolv säsonger som professionell fotbollsspelare. 

Shaaban har ofta dragits skador och framför allt skadat sig vid dåliga tidpunkter i karriären. Många minns framför allt hans benbrott på julafton när han spelade i Arsenal 2002. Då när han, som 27-åring, precis såg ut att bli en naturlig ersättare till David Seaman och hade fått spela fem stormatcher för klubben.

Men trots det känner Shaaban ingen bitterhet när han tänker tillbaka på sin karriär, som han avslutade i Hammarby i vintras.

– Jag kan känna så här. Det värsta derbyt du kan spela i hela England (Arsenal mot Tottenham reds anm) vann jag. Jag har spelat mot United borta, jag har spelat i Rom borta, jag vet inte hur många Stockholmsderbyn jag har spelat och jag har vunnit alla, säger han till Nyheter24 och fortsätter:

– Bara det att jag fick chansen att vara där i Arsenal. Och har fått spela de här matcherna. Det är som du säger, alla säger ju: "Fan, vilket oflyt du hade när benpiporna gick". Jag säger: "Det var en sån jävla tur att jag var där när det hände". Det är så jag ser det.

Handen på hjärtat, känner du verkligen så?

– Hade det hänt i Djurgården då hade jag aldrig haft den här karriären. Då hade jag aldrig kommit med i landslaget. Jag hade aldrig fått uppleva VM, EM, Champions League och Premier League. Och det är helt ärligt.

När Shaaban köptes av Arsenal 2002 var det många som var förvånade. Även om han fick chansen i några matcher på vårkanten för Djurgården, eftersom förstemålvakten Isaksson "var lite ringrostig och gjorde några mediokra matcher", var han knappast het på marknaden. Men Arsenal hade headhuntat honom och ville ha Shaaban för hans kvalitéer som andremålvakt.

– Tydligen var det så att de hade följt mig redan i superettan. Det fick jag reda på av Arsenals nordiska scout. De hade sett hur jag hanterade sånt. Att sitta på bänken och sedan att spela. Hur jag uppträdde och hur jag är som människa. Så det var inte så att de bara tog in mig. De hade gjort sin research, väldigt noga. Sedan var det väldigt mycket det här med att: "Du är en vinnare". Jag var med och vann superettan, kom tvåa i allsvenskan och sen vann ju Djurgården, det var ju det året jag gick dit.

Under Shaabans tid i Arsenal, som varade mellan 2002 och 2004, var klubben i sin mest framgångsrika period på decennier. Spelare som Thierry Henry, Fredrik Ljungberg, Robert Pires var på toppen av sina karriärer och laget vann två Premier League-titlar och två FA-cup-titlar. 

"Lehmann är väldigt speciell"

Med laget kom också en drös av unika karaktärer. Bland annat målvakten Jens Lehmann som är känd för sitt humör, sina duster med landsmannen Oliver Kahn och att han tog tillfället i akt att kissa bakom en reklamskylt under en UEFA Cup-match med Stuttgart.  

– Han är väldigt speciell. Jag kan förstå att folk har den bilden av honom. Ibland blir jag också väldigt förvånad hur han beter sig och hur han uttrycker sig. Men samtidigt en jäkligt trevlig kille utanför planen, men på planen så är han en av de jobbigaste jag har haft att göra med. Och då har jag ändå tränat med väldigt många olika människor, säger han.

Han berättar att Lehmann kunde ge honom rejäla utskällningar för en dåligt placerad boll på träningarna – att han inte heller gjorde skillnad på "Sol Campbell och en junior" – men utanför planen kunde de fika och äta middag tillsammans.

– Man vet vad man får av honom. Det är inte en kille som skiter i det. Och samtidigt får man ta det onda med det goda tycker jag. Och det gjorde jag. Jag kunde bortse från det. Men i början var det en chock. Från just David Seaman som var lugn och smajlade jämnt på träningarna. Jag tänker bara att det måste vara skitjobbigt att vara som Jens. Fantastisk kille, inget ont om honom. Förutom på träningarna då.

Det fanns ju ett gäng personligheter i Arsenal då, brunkargänget i backlinjen blandat med casanovorna från mittfältet och uppåt...

– Ja, herregud. Martin Keown var också en väldig chock för mig. När vi kom till matcher till exempel. Han var hur nervös som helst och då hade killen spelat hur många matcher som helst. Han var ju så jävla spänd och man funderade på hur det kunde vara så. Dennis Bergkamp å andra sidan, världens roligaste. En riktig clown i omklädningsrummet. 

Men det blev bara fem matcher i Arsenal-tröjan för Shaaban. Efter benbrottet kom just Lehmann till klubben och han blev först utlånad till West Ham och lämnade sedan klubben för Brighton.

Cirkusen i England fick honom att se en helt ny sida av fotbollen. En politisk sida som han inte trodde existerade. Första händelsen var när han närmade sig en flytt från Arsenal och provspelade med Tottenham (!). Tottenham var mer än nöjda med Shaaban efter hans provvecka och både målvaktstränaren och managern Martin Jol ville ha honom – men inte ägaren.

– Det var väldigt nära att det blev det. Men det var politik mer än någonting annat som satte stopp för det. Mido, egyptiern, berättade att de ville ha mig men det slutade med att de tog en målvakt från Sparta Prag. Då visade det sig att Tottenhams ägare även ägde Sparta Prag. Så det var en sådan grej. Då tog de honom i stället, trots att tränarna ville något annat. 

"Handlar om politik och vilka agenter man känner"

Det han själv fick höra var att "känsligt" att flytta mellan rivalklubbarna – något som både Sol Campbell och William Gallas gjorde senare under 2000-talet. 

 Då insåg jag också att fotboll i England, inte bara i England ska jag säga, är väldigt mycket politik och vilka agenter man känner. Det är viktigare än ens fotbollskunnande. När en sådan grej brister då känner man att jag gjorde det jag kunde göra. Jag kunde inte göra något mer om det var politiskt.

En annan händelse som slog honom var när en medelmåtta till mittback flyttade från Championship-klubben Brighton, där Shaaban då spelade, till Celtic för en dyr övergångssumma. 

– Vi hade en mittback som inte alls var… alltså han var okej. Jag kommer inte ihåg vad han hette men han gick i alla fall från Brighton till Celtic. Alla undrade hur fasen det där gick till. Jag tror att han fick ett femårskontrakt. Han var ingenting märkvärdigt så. Han var "average" i Championship och hamnade i Celtic, säger han och fortsätter:

– Då visade det sig då att vår manager i Brighton Mark McGhee kände Gordon Strachan väldigt bra. Och han var manager i Celtic då. Så man undrade ju hur de, över en pint öl där, plötsligt löste en transfer för ganska mycket pengar för en sådan spelare. 

Det var lite annorlunda i jämförelse med det som hände i Tottenham...

– Ja, det är på ett helt annat sätt. Att någon ska få pengar vid sidan om. Det är inte en ekonomisk fråga. Det är som sagt mer politik. Det här var så tydligt. Han spelade inte många minuter i Celtic sen tror jag. 

Det var först vid 30 års ålder, när Shaaban flyttade från England till Norge och Fredrikstad som han fick vara förstemålvakt under mer än en säsong i sin karriär. Beroende på hur man ser hans skadefyllda avslutning på karriären i Bajen. Men flytten till Fredrikstad ledde till att blev uttagen i VM-truppen 2006 – där han plötsligt fick spela Sveriges öppningsmatch mot Trinidad och Tobago. Det efter att Kim Källström skjutit en boll i huvudet på Isaksson som fick en lättare hjärnskakning. Han minns tillbaka på matchen, som slutade i besvikelse för Sverige efter ett tamt 0–0-resultat, med glädje.

– Jag fick beskedet dagen innan. Den var en fantastisk upplevelse. Min son var fyra eller fem då och han var där på plats med min mamma. Då tänkte jag att jag bara skulle minnas den här matchen som något positivt. Det var strålande sol, 30 grader och hur mycket svenskar som helst. Öppningsmatch, gå ut och njut bara, ha kul.

Totalt blev 16 matcher i landslaget mellan 2006 och 2008 där EM-slutspelet i Österrike och Schweiz blev den sista anhalten för Shaaban. Precis som för Fredrik Ljungberg, som var en av tre "Super-swedes" tillsammans med Zlatan Ibrahimovic och Henrik Larsson

Det har ju snackats mycket om att Ljungberg och Zlatan inte kunde komma överens...

– Man kan inte vara bästa kompisar med alla på en arbetsplats, oavsett var man är någonstans. Sedan har man alla ögon på sig, men jag måste säga att jag tycker att Zlatan och Fredrik skötte det jävligt bra. Visst, alla vet om att de kanske inte är bästa polare och inte gillar varandra så där jättemycket. Men (Lars) Lagerbäck tog oss till fem mästerskap i rad. Något rätt gjorde han ju. 

Landslaget i dag med Erik Hamrén som förbundskapten är han dock tveksam till – även om han inte vill säga det rakt ut.

– Och nu då med Hamrén, "frälsaren". Sen så fort det går lite tungt då: "Fasen, vi skulle ha haft Lagerbäck". Det kan svänga så jäkla fort. Därför kan inte jag ta sånt på allvar. Jag som har levt i den här världen vet att man inte bygger Rom på en dag, säger han och fortsätter:

– Jag orkar inte ödsla energi på en dålig match, eller en bra match. Det är kul att få se en fantastiskt bra match, som vändningen i Tyskland, det är ju grymt. Men för den skull tror jag inte att vi är världsmästare på något sätt. Samtidigt som vi spelade en ganska tråkig match mot Irland, då tror inte jag att vi är sämst heller. 

Är det inte så med landslaget att det antingen är toppen eller botten?

– Det har varit så sista tiden. Min erfarenhet när jag var i landslaget är att vi var jävigt starka, svårslagna. Och lyckades vinna de här måstematcherna. Kanske inte alltid så jävla roliga men vi vann dem. Det var ju det som gjorde att vi gick till fem slutspel i rad.

Minskade Lars Lagerbäck skillnaden mellan höjderna och dalarna menar du?

– Jag tror det passade oss ganska bra. 

Medan Hamrén blandar och ger lite mer…

– Absolut, det kan jag hålla med om. Det tror jag också. Sen vet jag inte om det är medvetet eller inte men.