Ehrnberg: Konsten att pissa i medvind
Det finns två aspekter med allsvenskan man kan uppskatta. Och under augusti kan en av dessa gå upp i rök - även om den andra alltid kommer att bestå, i vått och torrt.
AIK fotboll blöder ekonomiskt och tvingades inför årets säsong genomgå en nyemission. För att stabilisera årets budget måste man fortsätta att skära ner på kostnaderna och sälja spelare.
Ibrahim och Mohamed Bangura är två av de högst värderade spelarna i allsvenskan och en försäljning skulle betyda mycket för klubben.
När Jurij Gagarin i sin Vostok 1, blev den första människan att passera gränsen för exosfären var han inte lika poetisk med orden som Neil Armstrong eller J. Robert Oppenheimer.
Det hörde inte till kommunistens undermåliga bakgrund att dra sig med högtravande citat. Men likaväl har orden han valde för att summera upplevelsen etsat sig fast i den naturvetenskapliga världens minneslob likt August Strindbergs asfalts-graffiti på Drottninggatan:
– Jag ser ingen gud här uppe, sa Gagarin när han väl fick kontakt med Moskva.
Och på samma sätt stirrar Norra Stå på sina gunstlingar från Sierra Leone. Det är inte två gudar som springer runt med bollen virade runt fötterna, det är inte heller två av de bästa spelarna laget från Solna haft möjligheten att njuta av. Men likt fan krävs dem mer än någon annan för att laget ska kunna prestera överhuvud taget.
Och där i exosfären rakt ovanför Råsundastadion sitter valfri AIK-gud och basunerar ut:
– Jag ser inget SM-guld här uppe.
Hybris och hyperboler
Jag pissar verkligen i medvind när jag konstaterar att The Banguras ska stanna kvar i huvudstaden. Något annat skulle bara vara trist för den ack så vackra ligan vi valt att döpa till allsvenskan. Och om Malmö FF kan få gå obefläckade med sin hybris från säsongstarten, då kan AIK lika gärna sikta på SM-guld. Sen att det kostar en herrans massa pengar är en annan sak - återigen, fråga bara de himmelsblå från Skåne.
Men för att återkomma till naturvetenskapen och sätta pricken över i'et kring känslan av överdrifter, måste vi prata om en händelse som skedde sommaren 1945 i närheten av byn Los Alamos på USA:s västkust.
När Julius Robert Oppenheimer såg sitt vetenskapliga mästerverk brisera ute i New Mexicos öken, såg han inte bara död och förstörelse framför sig. Han såg ett enormt svampmoln bolma upp. Ett svampmoln som på ett otroligt överdrivet sätt är den perfekt analogin för den allsvenska Silly Season-perioden.
Lämnar Bangura, Ranegie, den andre Bangura, Hult, Pavey, Hellqvist, Wanderson, Dembo, Jönsson, Gerndt, Larsson, Milosevic, Noring och den andre Larsson tillsammans med de som redan är klara att vända världens fulaste liga ryggen - då är det bara att recitera Oppenheimers tankar kring Bhagavad-Gita när han såg atombomben Trinity explodera och förstod dess implikationer:
– Now I am become death, the destroyer of worlds.
Skulle samtliga ovannämnda spelare lämna känns det lite som om atombomber exploderat lite varstans på svenska läktare. När profilerna flyr står vi kvar med ett par plattfotade dussinlirare och ett gäng på ståplats som är de enda som berättigar att man överhuvud taget älskar det här samhällsfenomenet vi valt att kalla allsvenskan.
Och det är väl någonstans där långt ovan sittplats, där ingen politiker satt sin fot - det är där, hoppandes på ett par plaststolar eller träbänkar, som man kan finna valfri gudliknande varelse - om de nu överhuvud taget existerar länge till.
