Publikfavoriten: "Jag saknar verkligen allt"

GÖTEBORG. Han har fått utså nidramsor från motståndarfans, han har blivit anklagad för att vara en rent usel fotbollsspelare - ja, till och med en sång har gjorts om honom till melodin av "vem kan segla förutan vind". Men en sak är de allra flesta överens om: Håkan Mild var en slitvarg och en lagspelare utan dess like.

– Jag har aldrig sett mig själv som en stjärna, det fanns alltid andra spelare som axlade den rollen bättre än mig. För min del handlade det om att gå ut och kriga för laget varje dag, säger den förre landslagsspelaren till Nyheter24.

"Vi var väl lite övertända"

En sann krigare går alltid in hundra procent i varje duell. Håkan Mild var en sån. Paul Scholes var en annan. När de två möttes i en landskamp på Wembley Stadium dröjde det inte längre än en minut innan man rök ihop. En duell som slutade med att Håkan var tvungen att lämna planen med rejäla dobbmärken i högerlåret.

Vad minns du från händelsen?

– Jag minns framförallt känslan inför matchen. Jag hade alltid drömt om att få spela på Wembley, men tyvärr blev det ju inte många minuter.

Vad var det egentligen som hände?

– Vi var väl lite övertända båda två, men det var också mitt eget fel. Jag hade inte behövt ge mig in i duellen på det sättet. Men Scholes kom sent in i situationen, det kan han inte snacka bort.

Har ni pratat om händelsen efteråt?

- Vi snackade lite om det när vi möttes i en match senare, men vi skrattade bara åt det. Scholes är en fantastisk spelare med ett enormt hjärta.

Duellen mot Paul Scholes kännetecknar på många sätt Håkan Mild som spelartyp. En som alltid gick in fullt i varje närkamp och som alltid, oavsett resultat, gav allt för sitt lag. Det var den styrkan som tog honom från hemstaden och Trollhättans IK, till västkustens stolthet IFK Göteborg. Klubben han alltid återvände till efter sina sejourer i Europa.

– Jag känner väl att IFK har fungerat bäst för mig. Jag är uppvuxen med hela organisationen, med laget, fansen och allt runtomkring. Varje gång jag vände hem till Sverige kände jag att IFK var det enda alternativet för mig.

Servette Genéve, Real Sociedad och Wimbledon FC var de andra klubbarna han spelade för och det må ha varit häftiga äventyr alla tre. Men när han blickar tillbaka på karriären är det tiden i landslaget han minns allra bäst.

– VM 1994 var ju enormt stort, jag har så många fina minnen från den turneringen, trots att jag missade straffen mot Rumänien. Men bronsmatchen mot Bulgarien var ett stort ögonblick.

Hur gick tankarna efter straffmissen?

– Direkt efter jag hade slagit den tänkte jag inte så mycket alls egentligen, det var först när jag hade sprungit tillbaka till mittcirkeln som jag kände att "fan, det här var ju inte bra". Jag var enormt besviken på mig själv.

Men besvikelsen suddades ut omgående, Sverige lyckades som bekant tråckla sig ur situationen efter en klassisk Ravelli-räddning och Håkan slapp således bli syndabock. Viktigaste av allt, betonar han, var alltid lagets framgångar.

Beep-testet, en skröna

Hans stämpel som slitvarg har länge kryddats av rykten som gjort gällande att han är den enda, tillsammans med Gunde Svan, som klarat det beryktade "beep-testet".

– Det är bara en skröna, säger han och fortsätter:

– Jag har mina aningar om att ryktet har sitt ursprung från en landslagssamling när alla spelare var ute och joggade. Helt plötsligt hade alla sprungit tillbaka till omklädningsrummet, men jag bara fortsatte. I evigheter.

Och just känslan av att varje dag komma till träning och ge allt är något som Håkan saknar när han tänker tillbaka på tiden som proffs.

– Jag saknar allt, verkligen allt. Träningar, matcher, att få vara med och påverka och vinna matcher. Att vara i fysiskt topptrim.

Du hade inte klarat av ett beep-test idag med andra ord?

– Nej, det hade jag inte. Jag kan väl säga som så att jag har tappat lite i fysisk form, haha.

"Kommer nog alltid vara involverad i fotbollen"

Som tur är lär han inte utsättas för ett sådant test framöver. Numera jobbar Håkan som sportchef i IFK Göteborg, något som visserligen tillåter honom att göra det han älskar allra mest: vara med och påverka. Men det har sina baksidor också.

– Folk kanske inte tänker på det, men det är ett sju-dagar-i-veckan-jobb. Man är alltid påkopplad, telefonen ringer jämt och ständigt. Ibland är det svårt att koppla av, men med det inte sagt att jag ångrar mig.

Var det självklart att tacka ja när du fick frågan?

– Nej, det var det inte. Jag var tvungen att tänka på det några dagar innan jag bestämde mig, men nu i efterhand känns det som att jag tog rätt beslut.

Du har aldrig funderat på att byta karriär helt?

– Nej, det kan jag inte påstå. Det är klart, jag kanske inte kan jobba med det här hela livet, men jag kommer nog alltid att vara involverad i fotbollen på ett eller annat sätt. Jag har fortfarande passionen och drivkraften, avslutar han till Nyheter24.