Det är på ruttnande träbänkar MP-effekten existerar

STOCKHOLM. Det var något som luktade riktigt unket runt Djurgården inför det nya decenniet. Smaken av troféer och pokaler från inledningen av 2000-talet var bortglömd, smaksinnet var på gränsen till dött och det doftade inte direkt segersötma ute på Kaknäs. Dessutom stank det av dåligt självförtroende på Stockholms Stadion.

Bristen på självkänsla gjorde sig som allra mest påmind på sektionerna N samt M. Där, någonstans i djupet av ståplatsläktaren, fann man interna stridigheter och irrationella konflikter. Var det inte den eviga debatten om vänsterbackspositionen, så var det Sharbel Toumas vara eller icke vara.

Var det inte klubbens knackiga ekonomi, så var det Ulf Adelssohns uttalande om den mest omdiskuterade målvakten i svensk fotboll sen Magnus Hedmans glansdagar i tingsrätten.

Djurgården framstod som en förening i spillror. Dif såg sämre ut än Bajen.

Men det var innan svenska sportmedier basunerade ut nyheten om att Magnus Pehrsson var på väg att rida in till huvudstaden ovanpå en åsnerygg.

Catcher in the Rey

Om vi ska diskutera MP-effekten och dess konsekvenser måste vi sätta den i kontrast till hur ineffektiviteten höll på att ta kol på föreningen. Den tidigare Dif-liraren och Gaistränaren anlände till en klubb i sportslig kris, han själv har under tränarkarriären kontinuerligt blivit kritiserad. Laget hade en poäng på sex matcher. Djurgården var jumbo i allsvenskan. Det luktade superettan.

– Jag hade hoppats komma in en situation som hade sett annorlunda ut. Det är en förfärligt dålig start resultatmässigt. Men jag ser fram emot att bidra så mycket som möjligt, sa "Messias" när han tog över efter Lennart Wass.

Var hittar vi MP-effekten?

När vi nu, inom kort, summerar allsvenskan 2011 kan vi neutrala åskådare glädja oss över att ett stort publiklag inte degraderas. Med största sannolikhet blir Djurgården kvar i den högsta divisionen även nästa år.

Är det Pehrssons förtjänst?

Det är det definitivt.

Vem man än frågar i Djurgårdstruppen (med uppenbart undantag för Joel Riddez) är samtliga nöjda med MP. De känner spelglädje, kampglöd, en lust att gå in i kaklet för sin tränare. Men det är inte där Magnus Pehrsson har haft störst inverkan eller "effekt". För att hitta den måste vi gräva oss än djupare in i de halvruttna träbänkarna på Stockholms Stadion.

En av de sina

När Djurgårdsfansen sprang in på gräsmattan efter segern över Assyriska 2009 var det en förlösande känsla för de närmast sörjande. Men ångesten var återigen där året efter, då under Lennart Wass och Carlos Banda gemensamma ledning. Dualiteten blev förfallet den säsongen - så även (som tidigare nämnt) bland supporterleden. När Wass fick gå, red så MP in på sin åsna till fansens stora glädje.

Man diskuterade innan säsongen hur ståplatsläktaren skulle fördelas. En detalj man var inne på var att göra Järnkaminerna och de övriga supporterfraktionernas sektion en fjärdedel smalare. Glädjen, kampglöden och smaksinnet var inte bortglömda, men de var i botten.

Nu kan fansen däremot andas ut. Seger mot Kalmar FF och blåränderna från Kaknäs har så gott som säkrat kontraktet.

Men det var inte spelarna som förde fram Stockholmslaget i år. Det var inte Tommy Jacobsson, Stefan Alvén eller Ulf Adelsohn för den delen heller. Det var två sektioner som äntligen slöt upp bakom en tränare som de såg som sin egen. En jämlike. En snubbe, som precis som dem själva, inte skulle ha några samvetskval över att gå fram till Andreas Alm och kalla honom på gränsen till blind och i kraftigt behov av glasögon.