Krönika: Nouri med en nykter syn på Silly Season

Början av februari. Det är den tiden på året då man inbillar sig att det är varmare och ljusare ute. Den tiden på året då man inte har någonting att se fram emot. Den tiden då allt handlar om jobb och skola. Årets tråkigaste månad helt enkelt.

Om inte man lever i en värld där bollen är rund, planen är lång och de regerande Champions League-mästarna heter Inter.

För oss fotbollsälskare har världen precis tagit en ny vändning. Det är nu vi ständigt går runt med kaninpuls. Det är nu vi räknar ned minuterna till nästa match. Det är nu allvaret börjar på riktigt.

Upploppet stundar

Halvtidsvilan är över. Alla som behövt har tagit en klunk vatten. Chelsea sänkte en hel energidryck. Medan Liverpool tog två bananer istället.

Det var minsann många som höjde på ögonbrynen när Fernando Torres lämnade Liverpool för Chelsea. ”Hur kunde han? Hur kan man vara så illojal? Why Torres?! WHYYY?!”. Pengar? Visst. Titlar? Varför inte. Utveckling? Självklart.

Vi måste förstå att fotbollsspelare ser fotbollen som ett jobb. De vaknar upp, går till jobbet, sliter, skojjar med kollegorna, äter lunch, åker hem och älskar med sin fru på diskbänken innan de plockar upp barnen på dagis. Som vilket annat yrke som helst vill man också hela tiden utvecklas. Bli bäst. Göra skillnad. Och givetvis tjäna så mycket som möjligt innan karriären är över.

Det är pengarna som talar

Fotbollsspelare i dag är proffs i bästa fall 15-20 år. De har inte tid att vara lojala. Ju bättre man är desto viktigare är det för fansen att man är lojal.

Javier Zanetti, Lev Yashin, Alessandro Del Piero, Francesco Totti, Paolo Maldini, Gary Neville, Matt Le Tissier. Alla har de någon gång suttits på prov och visat sin lojalitet. Listan kan göras hur lång som helst.

Oavsett vad Torres sa i sin självbiografi om att skaffa en Liverpool-tatuering så har han redan visat sin lojalitet när han lämnade Atletico Madrid, klubben som fostrade ”El Niño” och där han agerade ställföreträdare för Gud. Pengar, titlar och utveckling gick före lojalitet.

Men klubbarna överlever oftast spelarna. Vad hände med Atletico de Madrid? De köpte in Simao, Antonio Reyes och Diego Forlán för pengarna och några år senare stod de tre spelarna tillsammans som Europa League-mästare och europeiska Supercup-mästare.

"Kaninpuls i vintermörkret"

Själv är mitt hjärta svartblått. När en viss Zlatan Ibrahimovic lämnade oss för att öka sina chanser att vinna Champions League tänkte vi att det var helt kört. In kom då Diego Milito, Samuel Eto'o, Wesley Sneijder m. fl. Vad som hände sen är historia.

Så visst. Chelsea har gjort ett kanonköp i Torres. Men jag tror den här övergången kommer gynna Liverpool mer än vad den kommer att gynna Chelsea. För nu har man fått in Andrew Carroll och Luis Suarez.

Vad är då effektivast? Som den fruktälskare jag är tror jag mer på två bananer än en energidryck.

Redan på söndag kommer Torres att ställas mot sitt gamla gäng. Jag sitter med kaninpuls i vintermörkret och räknar ned minuterna till avspark. Det är ju trots allt bara början av februari. Den tråkigaste tiden på hela året. Och den mest spännande.

Ramin Nouri