"I want to knock Liverpool off their fucking perch".

- 09/05/2011, 09:59 -
Sir Alex tackar för åren, decennierna av stöd från Stretford End. Nu har skotten levererat vad han lovade.
1 av 3

Sir Alex tackar för åren, decennierna av stöd från Stretford End. Nu har skotten levererat vad han lovade.

Jon Super/SCANPIX

Javier "Chicarito" Hernandez stötte in sitt 20:e mål för säsongen redan efter 37 sekunder.
2 av 3

Javier "Chicarito" Hernandez stötte in sitt 20:e mål för säsongen redan efter 37 sekunder.

Jon Super/SCANPIX

37 sekunder av förtvivlan, sen var det en raksträcka fram mot slutsignalen.
3 av 3

37 sekunder av förtvivlan, sen var det en raksträcka fram mot slutsignalen.

Jon Super/SCANPIX

KRÖNIKA: Det tog Ferguson 25 år att sätta Liverpool på plats.

MANCHESTER. 19 är inte mycket till en siffra. Det är ett ganska intetsägande tal.  Förvisso är det i egenskap av att vara ett primtal något annorlunda än, låt oss säga, 18. Men rent matematiskt har den inte mycket att säga oss vanliga hederliga lekmän.

Bor man däremot i, låt oss säga, en stad i nordvästra England har den här siffran fått en innebörd långt utanför den fysiskt möjliga världen.

I likhet med de astronomiska primtalen och det faktum att de "primära talen" är oändliga, angränsade glädjen som spred sig på "Theather of Dreams" till de irrationella siffrornas mystiska matematik.

Allt började för 25 år sedan

Manchester United banade vägen för sin 19:e ligatitel. Samtidigt bugade Alex Ferguson framför Stretford End. En gest han aldrig gjort tidigare, men likväl en gest han drömt om sedan allting började den 6 november 1986.

Sir Alex högg då sin framtid i sten när han deklarerade:

"I want to knock Liverpool off their fucking perch".

United hade då precis vunnit sin åttonde ligatitel. Liverpool hägrade då långt fram i horisonten med 18. Publiken på Anfield Road svarade skottens kaxiga utspel med ett gäng än mer högfärdiga banderoller:

"Come back when you've got 18".

Banderollbråket bred ut sig när Manchester United plockade hem sin 18:e titel. Då såg man svaren svaja högt på "Theather of Dreams".

"We are back".

Inget kan stoppa United

Nu är det svårt att föreställa sig den eufori som Stretford End kände under gårdagen. Decibelnivån ska ha nått oanade nivåer när Sir Alex bugade med armarna utsträckta.

En gest som berättade att han var underlägsen fansen på Old Traffords västra läktare, som om han hade allt att tacka dem. Svaret blev ett jubel av fullkomligt episka proportioner.

Och på gräsmattan såg man att Ferguson drömt om detta ögonblick. Ögonen glimrade och orden "fucking perch" såg ut att fortfarande eka i skottens öron. Men nu var mästerverket färdigställt.

För även om det återstår två matcher och att 70-åringen förklarat att inget är över innan den feta damens sista ton dött ut, är det inget som talar emot United.

Blackburn på Ewood Park och Blackpool på hemmaplan återstår för United. Inget ska kunna stoppa dem. Inget. Absolut inget ska kunna stoppa den röda maskinen från sin 19:e triumf.

Absolut inget kan få folk att sluta att diskutera ett relativt intetsägande primtal.

"Are you watching Merseyside?"

När Ferguson gick runt i sin livs levande dröm kunde man samtidigt höra ett sorl få resonans runt Old Trafford. Det började som en ramsa de skanderat matchen igenom.

Men det var just efter slutsignalen som den fick sin rättmättiga innebörd. Och det var först då, som samtliga 76 000 vågade ta i från tårna. Det var först då som "Theather of Dreams" levde upp till sitt världsberömda rykte.

Det var ingen banderoll eller hejaramsa. Det var ingen harang eller tirad. Det var ett unisont skrik till historien: "Are you watching Merseyside?"

Det ironiska och högst sanna svaret är att Liverpoolsspelarna befann sig på ett tåg ner mot London när slutsignalen gick.

Primtalen må vara oändliga, men frågan är om det finns en matematisk formel för att beskriva mängden öl som konsumerades i Manchester där runt klockan 19 under söndagen? Det närmast vi kommer är; p1*p2*p3*...*pN = X -> X+1 = primtal. VSB.