Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Nouri: "Slutets allra slut"

Paul Scholes avgjorde mot Barcelona 2008.
1 av 3

Paul Scholes avgjorde mot Barcelona 2008.

PAUL THOMAS/SCANPIX

Senast det begav sig mellan Manchester United och FC Barcelona gick katalanerna segrande ur kampen.
2 av 3

Senast det begav sig mellan Manchester United och FC Barcelona gick katalanerna segrande ur kampen.

Manu Fernandez/SCANPIX

Raúl under sin tid i Real Madrid.
3 av 3

Raúl under sin tid i Real Madrid.

Paul White/SCANPIX

Sport | 23/05/2011 14:51

De europeiska ligorna har tackat för sig och det är en Ramin Nouri med tårar i halsen som beskriver känslan efter helgen som gick.

Den sista omgången. Omgången som man både hatar och älskar. Man hatar ju att se de tråkiga ”välgörenhetsmatcherna” med två lag som inte har något att spela för. Men samtidigt älskar man att se två lag kriga ända in i 95:e minuten om en plats i högstaligan.

Man hatar att se Antonio Di Natale missa en straff och ställa sig frågandes till målvakten Marco Amelia varför han räddade den. Men man älskar att se Stephen Hunt knåda in bollen i bortre krysset med tre minuter kvar att spela och därmed rädda kvar sitt lag i högstaligan.

Man hatar att se Real Madrid köra över ett redan utslaget Almeria genom att göra åtta mål. Men man älskar att se Deportivo ge allt och lite till ända in i slutsekunderna med hopp om att inte åka ur.

Ni fattar. Den sista omgången är magisk i alla dess skepnader. Ingen av alla årets helger är laddad med så mycket känslor som denna. Litervis med tårar har fallit denna helg. Det har varit både sorgens tårar och lyckotårar.

Blickar framåt

Själv har jag lust att bidra med en sorgsen tår. Precis som varje år då sista omgången spelas. Av samma anledning som när man såg klart det allra sista Lost-avsnittet. Man grät inte för att slutet var bra (för det var det inte). Man grät för att det var slutet. Man hade närmare till tårar. De hade kunnat avslutat med att säga ”See you later alligator” med en töntig svengelska. Jag hade ändå gråtit.

Det var ungefär så den sista omgången kändes också i och med att de stora ligorna redan hade korat sina respektive mästare.

Annars har Lost ingenting med fotboll att göra (bortsett från det faktum att Henry Ian Cusick, även känd som Desmond Hume, håller på Dundee United FC). Som tur är. För med fotboll har vi alltid någonting att se fram emot. I detta fall handlar det om finalernas final. Den mellan Manchester United och Barcelona.

Tidernas kanske mest väntade final. Finalen som vi alla mer eller mindre visste skulle bli men som vi inte hoppades på. Precis som vi vet hur den kommer att sluta men som vi inte hoppas på.

Jag menar, United och Barca? Har inte vi varit där? Har inte vi gjort det här? Det känns som igår då dessa lag stod där. Det här känns mer som ett returmöte snarare än en final.

Raul mot Real

Men visst, just nu är dessa två lag bäst i världen. Inget snack om den saken. Och det är inte mer än rätt att de två står där. Men hade det inte varit så mycket vackrare om Schalke 04 mötte Real Madrid.

Tänk er. Raul mot sitt gamla lag, sitt tidigare jag. Tänk att få se honom avgöra en Champions League-final och inte fira utan istället bryta ihop i tårar. För att sedan, efter matchen, hyllas av varenda människa inne på Wembley.

Nu vet vi inte vad vi har gått miste om. Och vi kommer aldrig att få veta det heller. Istället kommer vi att sitta och kolla på en match som vi redan har sett. En match som vi redan har läst epilogen till innan prologen ens har skrivits.

Det skulle dock inte förvåna mig om jag ändå satt där på lördag med en sorgsen tår på min kind.

//Ramin Nouri