NHL: "En batalj mellan topplagen och bottenträsket"

Det återstår endast ett fåtal dagar innan det efterlängtade nedsläppet i NHL-säsongen är framför oss. Frågorna är många inför året. Kommer Boston lyckas försvara sin titel? Vilka är utmanare och vilka kan räknas som outsiders?

Det är som vanligt ett minfält man beträder när man ger sig i kast att analysera NHL-cirkusen. Men några konstateranden kan vi ändå bjuda på, utan att för den delen kalla dem mentala övertramp.

Man behöver inte gå på som tåget i grundserien för att bli en rejäl utmanare om Lord Stanleys pokal i slutändan. San José Sharks, Washington Capitals och inte minst Vancouver Canucks var på allas läppar inför Stanley Cup i våras. Mycket tack vare imponerande prestationer i grundserien. Problemen dök däremot upp under slutspelets intensiva veckor.

Washington tog sig som bekant relativt enkelt förbi New York Rangers i konferens-kvartsfinalen innan det blev respass mot Tampa Bay i semifinalserien, och det med besked. Tampa vann med 4-0 i matcher. Både San José och Vancouver gick däremot något längre, så långt att de båda möttes i den västra konferens-finalen, ett möte som Vancouver vann med klara 4-1 i matcher.

I finalen manövrerade Boston Bruins skickligt bort Canucks, vilket ingen kan ha missat. 4-3 i matcher låter kanske jämnt och spännande. Men när man ser till att Vancouver vann sina hemmamatcher med uddamålet medan Boston fullständigt krossade Canucks i sin hemmaarena TD Garden så inser man snabbt att det det aldrig var en fråga om vem som skulle gå segrande ur finalserien. Målskillnaden, 23-8 på sju matcher till Bruins favör, säger ju sin beskärda del.

Många trodde inte att Bruins kanske skulle störa Canucks, det här var ju kanadensarnas säsong. Svensklaget från Vancouver hade dominerat sin konferens och även hela ligan. Hela 54 vinster och 117 poäng totalt, tio pinnar före tvåan Washington, med en målskillnad på hela 77 plusmål skapade skyhöga förväntningar. Resultatet? Besvikelse, vredesmod och en hel del skadegörelse på Vancouvers gator och torg.

Mittenträsket

Så; Boston, Detroit, Vancouver, San José, Washington och Pittsburgh i all ära, men vad har vi för lag som smyger I kulisserna I år? Vad är det för gäng som har häng i skuggan av topplagen, klubbar som kanske precis kniper en slutspelsplats för att sedan ha potentialen att skriva om historien helt? Här följer några exempel:

Los Angeles Kings har värvat bra i år. Mike Richards (ny från Philadelphia) och Simon Gagne (ny från Tampa Bay) ger bredd och speed i anfallet. Framtidsmannen och försvarets härförare, Drew Doughty, signade på torsdagen ett nytt kontrakt (åtta år, med en trolig genomsnittslön på sju miljoner dollar per år) och därmed föll den enskilt viktigaste pusselbiten på plats. Laget saknar rutinerade målvakter men löftet Jonathan Quick har potential att bli hjälte.

"Den Eviga Ombyggnationen", även kallad Toronto Maple Leafs, har i år ett väldigt intressant lag. Mikhail Grabovski, Phil Kessel, Tim Connolly (ny från Buffalo) och Matt Lombardi (ny från Nashville) är några riktigt intressanta namn framåt.  Dock har både Connolly (68 matcher förra säsongen) och Lombardi (endast två matcher) mycket att ta igen samt bevisa. Bakåt regerar mästertacklaren Dion Phaneuf och Mike Komisarek tillsammans med svenske Carl Gunnarsson. I mål är det lite tunnare sedan man skeppat iväg Jean Sebastien Giguere till Colorado. Men troliga målvaktsparet Jonas ”Monstret” Gustafsson och James Reimer är unga och hungriga. Kollektivet före stjärnorna, det borde kunna räcka till ett slutspel.

Edmonton Oilers var ligans absoluta bottengäng förra året. Ynka 62 poäng på 82 matcher och en mindre smickrande målskillnad. Inte kan de väl störa jättarna? Kanske inte. Men potentialen som finns här måste någon gång ge resultat. Superlöftet, och förra årets förstaval i draften, Taylor Hall gjorde 42 poäng i sin debutsäsong. Bör ta ett par steg till i år. Man har dessutom redan kontrakterat årets förstaval, Ryan Nugent-Hopkins (född 1993), till ett treårsavtal med maxlön för rookies (925 000 dollar per säsong). Till det finns rutin i form av Shawn Horcoff och Ales Hemsky. Svenskarna Magnus Pääjäärvi-Svensson och Linus Omark bidrar med talang och kreativitet. Bakåt styr elegante Ryan Whitney försvaret. Stort frågetecken för gamle målvakten Nikolai Khabibulin som har stora problem (åtalad för rattfylla, tillbaka efter straff) utanför isen.

Todd Richards hade ordentliga skor att fylla efter Jaques Lemaire när denne försvann från posten som Minnesota Wilds tränare. Laget med ett helt underbart kollektiv hade stadigt utvecklats under Lemaires vingar och nu ska man skörda frukten av detta. Sedan hockeyn återvände till Minnesota har Wild bara nått slutspel tre gånger. Längst gick man 2003 då man nådde Conference-final (förlorade med 4-0 i matcher mot Anaheim). På två säsonger under Richards har man ständigt förbättrat sitt spel och anseende. Dany Heatley ny superstjärna (byttes mot Martin Havlat). Prickskytt av rang i ett kollektiv starkt nog att bryta ner Fort Knox. När det lossnar i Minnesota så kommer det att lossna ordentligt.

Winnipeg Jets har inte det mest upphetsande laget på pappret och Atlanta Thrashers (som laget hette fram till i somras) slutade mycket riktigt en bra bit från slutspelet. Största stjärnorna är forwarden Blake Wheeler, Nik Antropov, svenske backen Tobias Enström och Dustin Byfuglien. I mål återfinns Chris Mason och tjecken Ondrej Pavelec. Inget talar för slutspel. Förutom en viktig sak: Winnipeg, staden som suktat efter hockey sedan Jets försvann för 15 år sedan (det laget är idag Phoenix Coyotes), är ett riktigt hockeymecka. Fansen kan mycket väl ge laget en extra skjuts. Spännande.

På torsdag börjar äventyret

Ingen krönika av den här digniteten är färdig utan att nämna New York Rangers. Ett missat slutspel sedan 2006, men samtidigt har man aldrig nått längre än den andra rundan. De har tidigare försökt leva på en ensam superstar men i år leds anfallet av vindsnabbe slovaken Marian Gaborik (andra säsongen) och nye superstjärnan Brad Richards (från Dallas). Nye kaptenen Ryan Callahan och intressante ryssen Artem Anisimov är andra spelare som gör anfallet roligt att skåda. Försvaret har sin grund i Marc Staal (skadad just nu, missar premiärmatcherna) och längst bak står Henrik ”Hank” Lundqvist. Som vanligt. Coach John Tortorella är precis rätt man på rätt plats. Inga primadonnafasoner tillåts och laget styrs med en järnhand. Laget tappade formen i slutet av serien förra året och åkte rätt och slätt ur Stanley Cup mot Washington med 4-1 i matcher. Revanschlusta kryddat med Brad Richards är en helt klart intressant formel.

Det finns många lag som kan tänkas lyfta sig i år. Ligan blir jämnare och jämnare för varje säsong som går, och prickar ett lag formtoppen vid exakt rätt tidpunkt så kan man nå långt.

Tror jag på allvar att Oilers kan ta Stanley Cup i år? Förmodligen gör de inte det. Men det är det som är det fina med NHL: Vi kan tippa, förutspå och tänka oss scenarier till dödsdagar. Det blir ändå aldrig som vi trott. Fantastiskt, eller hur?

På torsdag börjar äventyret.

Skrivet av: Sixten Funquist.