"Singing the Blues"

Redan innan säsongen skrev jag om St. Louis som ett lag att hålla ögonen på. Under månadernas gång har jag vid tillfällen noterat att laget varit på rätt väg. Men medan New York Rangers har ångat på i öst (tre raka förluster den här veckan dock), Detroit slagit rekord och streckstriden i väst blivit ännu hetare har St. Louis Blues jobbat på. Taktfast och målmedvetet, mycket tack vare en viss tränare.

När säsongen inleddes stod Davis Payne i båset hos Blues. Med två säsonger, varav en och en halv som head coach, bakom sig i organisationen (båda med missat slutspel som följd) hade Payne viss press på sig.  Men efter sju förluster på de 13 inledande matcherna fick Payne sparken och den sjätte november anställde man Ken Hitchcock som ny tränare.

Det visade sig vara ett genidrag och kan förmodligen tillskrivas epitetet som det bästa beslut någon GM i ligan har gjort i den här säsongen. Från ett svajigt försvar med varierande anfall har Blues gått till ett rakt och enkelt försvar med ett anfall som inte tar några fångar. Nu är man inte bara bäst i väst utan man toppar hela ligan med sina 95 poäng, tre före Vancouver och fyra före Rangers samt Detroit.

Laget har inga direkta superstjärnor och de bästa poängplockarna David Backes samt T.J. Oshie) har 48 poäng vardera. Det är inte ens topp 60 i ligan. Men vad gör det? Blues har kanske ligans mest intressanta målvaktspar i Jaroslav Halak och Brian Elliott. Dessutom har man en härlig mix av ungt och gammalt, blott sex spelare är över 30 år, och åldersmännen är inte vilka som helst: Jason Arnott, Jamie Langenbrunner och Barrett Jackman är tre stora namn och den rutin de besitter räcker gott och väl för att styra det nya, unga och überintressanta St. Louis Blues.

Skrivet av: Sixten Funqvist.