Manshatande feminism – lika illa som våldsbejakande nazism

Fler och fler unga kvinnor kommer ut offentligt som manshatare. Det är färre och färre människor som ens lyfter ögonbrynen när debattörer öppet skuldbelägger alla vita män för det sexuella våldet som ständigt ökar i vårt samhälle. 

Det är kvinnor från olika förhållanden. Det kunde varit du eller din syster eller din arbetskamrat. De har dock alla en sak gemensamt: de är alla enligt egen utsago aktiva feminister.

Feminismen bygger på tanken om alla människors lika värde. För många feminister är det lika viktigt att försvara olika minoriteter som det är att försvara jämställdheten mellan könen. 

Men det har hänt något inom den feministiska rörelsen, som direkt kan jämföras med den radikalisering som sker inom islam eller propagandan som nazisterna sysslar med. Det handlar om en radikalisering där hatet har lanserats som något legitimt, något att vara stolt över.

Men att komma ut som en hatare eller öppet sprida vinklade sanningar för att göda mer hat har inte alltid varit legitimt i vårt land. 

Hur kan en känd feminist ena sekunden påstå att "inom feminismen lägger vi inget värde på folks hudfärg, etnicitet eller religion" och nästa sekund öppet deklarera sig att hata alla vita, gärna kristna, män?

Ponera att jag i denna artikel skulle komma ut som muslimhatare (jag kan inte poängtera nog att detta inte är min åsikt, utan bara en tanke.) I den här föreställningen skulle jag motivera mitt öppna avsky gentemot alla muslimer med att det alltid är muslimer som står för våld och terror i vårt öppna samhälle. 

Ifall jag deklarerade att världen skulle se mycket bättre ut om alla muslimer var utrotade skulle mitt uttalande bemötas med mycket starka reaktioner. Som sig bör. Men när en feminist uttrycker likvärdiga åsikter är det knappt någon som ens orkar lyfta ögonbrynen.

Jag skulle förmodligen åka rakt in i en mediestorm. Och jag vågar även påstå att det skulle vara exakt samma människor, som precis deklarerat sitt hat mot alla män, som också skulle reagera allra starkast. 

Alltså samma människor som precis tyckt ungefär lika, fast om en annan grupp människor. Det verkar nämligen så, att man får hata när det passar ens egen världsbild.

Syftet med denna parallell var att få alla er stolta manshatare att vakna upp ur den fe(l)ministiska transen och inse att ert hat inte skiljer sig från någon annans hat. 

Hat är hat, och det är lika destruktivt oavsett vem du än hatar. Dessutom är det inte upp till dig att bestämma när hat är legitimt och när det ska fördömas. Ni manshatare borde skämmas.

Att hata någon är ett aktivt val, precis som att älska någon. Man kan bli förbannad för stunden eller upp över öronen förälskad i första ögonblicket, men då handlar det om känslor. 

Om man då göder sina känslor med till saken gynnsamma faktorer börjar känslorna förvandlas till tankar, åsikter och sanningar. Det i sin tur får oss att fatta beslut, att göra ett aktivt val. Vi kan välja att exempelvis älska någon i nöd och lust eller helt enkelt att hata lika mycket.

Också, att använda uttrycket "komma ut" är ett medvetet försök att få publiken att göra en undermedveten koppling till sexuella minoriteters komma ut-processer. Dessa ser många som något jobbigt och hedervärt. Att komma ut som en manshatare är dock inte det minsta jämförbart med att komma ut som gay. 

En manshatare är sin egen produkt medan sexualitet är något man sällan själv kan påverka. Att komma ut som manshatare är endast ett primitivt uttryck för något man inte vill eller kan möta på en intellektuell nivå, och möjligen ett resultat av några yttre faktorer.

Det enda positiva med hat är att det går att vända. Det enda som behövs är ett nytt aktivt val. Tyvärr är det långt ifrån alla som vill göra det nya valet. Istället ansluter de sig till likasinnade. På finska finns det ett uttryck, att dumheten koncentrerar sig i en grupp. Och så är det.

I vårt samhälle sätter vi stopp för rasistiska uttalanden och diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning. Men när det gäller vissa kvinnors hat mot män, är det få som tar avstånd. Det är på tiden att vi står upp för ett samhälle som bygger på förståelse, samarbete och sympati mellan människor: "no hate". 

Vi har lärt oss att vi alltid ska bejaka kärleken, men det står klart att om man inte kan älska sig själv, är man inte kapabel till att älska andra. Är det kanske där problemet egentligen ligger?

Mika Marin