Kerstin, 18: Idag är dagen jag kommer ut – som manshatare

Idag är dagen! Idag vågar jag äntligen berätta vem jag verkligen är. Idag är dagen jag kommer ut som manshatare. 

Vad har då lett mig fram till detta avgörande ögonblick, kanske ni frågar er nu? Är det kanske något som gått snett i min barndom? Är jag psykiskt sjuk? Eller är det bara en fas i en revolutionslängtande ung kropp? 

Nja, jag vet inte om jag tror på något av dessa alternativ faktiskt. Det är troligare att jag bara har lyckats se samhällets verkliga strukturer och vad som ligger bakom dem. 

Nu sitter ni säkert där och kokar av lusten att skrika åt mig att jag ska sluta generalisera och inte hata ALLA män. Och självklart hatar jag inte ALLA män. 

Jag har en underbar pappa, mängder av manliga kompisar och bekanta som jag gillar, vissa till och med älskar jag, men det är inte det som manshat handlar om. 

Precis som vissa hatar ormar trots att de inte kan se skillnad på de med dödligt gift och en harmlös majsorm, hatar jag män utan att känna dem personligen. 

Det finns säkert mängder av män där ute med både bra och dåliga sidor som alla är värda att hata eller älska i större eller mindre utsträckning. Därför hatar jag inte män som personer, utan som koncept. 

Jag hatar männen som inte låter min mamma följa med och jaga för att jakten ses som männens grej, trots att hon jagat hela sitt liv. Jag hatar männen som kommer ge min syster lägre lön än sina manliga kollegor trots att ingen jobbar hårdare än hon. 

Jag hatar männen som, medvetet eller ej, får sina söner att tro att de har rätt att göra vad de vill med sina flickvänners kroppar. Jag hatar alla de män som utnyttjar och trycker ner alla kvinnor vars namn jag aldrig kommer höra eller ansikte jag aldrig kommer se. 

För jag vet hur det känns att förlora makten över sin egen kropp och liv. Men framförallt så hatar jag de män som låter detta ske. De som bara accepterar samhällsstrukturen och rollen deras kön har fått utan att ställa frågor. 

Hur mycket vi kvinnor än kämpar för att få ett jämställt samhälle kan det aldrig ske utan att alla är med, även de som idag sitter på den mesta av makten. Det är från männen förändringen måste komma, och jag hatar att det går så långsamt. 

Jag är manshatare. Det är en del av den jag är och jag kan inte dölja det längre. Om ni är lagda åt ett annat håll så är det också okej, bara ni vågar stå för det. 

Jag står för manshatet, stöttar revolutionen av patriarkatet och är redo att kämpa för allas rätt till ett fritt och jämställt liv, och om du håller med mig så är du också välkommen ut ur manshatargarderoben.

Kerstin Fagerberg