Den avslutande lördagen på Hultsfredsfestivalen inleddes på stora scenen med den kanske mest internationellt kända dalmasen på senare år, The Tallest Man On Earth.

Han har på bara tre år gått från en liten singer/songwriter som spelade på små källarbarer och lofiklubbar till att i år stå som en headline på såväl Roskilde som Hultsfred.

Och när vi sitter bland den stora massan i gröngräset och solskenet under den mysiga lördagseftermiddagen kan man förstå uppmärksamheten. Han har ett väldigt speciellt, snudd på självlysande tilltal där han ensam med en gitarr på den enorma scenen ändå lyckas trollbinda oss.

***

Göteborgspopduon Embassy är ett annat av Sveriges bästa band.

På skiva, ska tilläggas. Live har de aldrig lyckats komma i närheten av den fjäderlätt snygga ljudbilden de skapar i studion.

På scen hör man för mycket skevheter, för mycket falsksång, för mycket smådetaljer som gör att stämningen bryts upp och de förvandlas till ett ganska konventionellt popband.

Dock ska det tilläggas att de blivit bättre än förr om årens kaos-spelningar. Och med fantastiska låtar som Some Indulgence och It Pays To Belong är det ändå svårt att stå still i det halvfulla röda danstältet.

***

En annan popduo med synthar är brittiska Hurts som går på stora Gröna scenen klockan halv sex på eftermiddagen.

Både sångaren Theo Hutchcraft och keyboardisten Adam Anderson är helt klädda i svart, inklusive solglasögon, ackompanjerade av ett band med stråkar och en operasångare som körar iklädd frack.

Musikaliskt är de nästan ännu snyggare med sin storslagna åttiotalsdoftande mix av pojkband och syntpop.

De berättar att de spelade in sitt album i Göteborg och då tillbringade fyra månader i snön, vilket var deprimerande, innan de gör en fin version av Kylie Minogues Confide In Me.

Allra bäst är det i andrasingeln Wonderful Life, men det är naturligtvis avslutande jättehiten Stay som får högst jubel och mest allsång hos den allt växande publikskaran.

***

Svenska Gustav Ejstes har med sitt Dungen likt The Tallest Man On Earth fått enormt mycket uppmärksamhet tomlands, men har onekligen hittat sin publik även på hemmaplan för det är bra med folk framför näst största Blåa scenen när han går på vid kvart i åtta på kvällen, badandes i solsken.

Det jazzjammas, proggflummas och psykedeliarockas något enormt och Ejstes spelar såväl gitarr som flöjt som piano, vid sidan av den ljusa sången. Bandet är färglatt och sjavigt och skulle utan problem kunnat hoppa in som statister i Lukas Moodysons filmklassiker Tillsammans.

***

Jag drar mig bort till det röda danstälet ett par hundra meter bort där amerikanske Ernest Greene och hans Washed Out spelar, något otippat med full bandsättning som inkluderar en keyboardist med indianskrud. Kanske en passning till genrekollegan Neon Indian?

Det är grymt snyggt, luftig discopop som andas lika mycket 80-talets brittiska pop som morgondagens sovrumselektronika. Kalla det chillwave om du vill, jag kallar det väldigt bra musik.

***

Jönköpingsbandet Det Vackra Livet – som är en sorts svensk version av lysande Mary Onettes – hittar också de sina influeser i det sena gamla fina popband som The Church och The House of Love.

Det är fint och stämningsfullt, men når kanske inte riktigt upp till den där magin i den knappt halvfulla Teaterladan.

***

Brittiska White Lies är en stor besvikelse. Trött, bredbent gothrock helt utan känsla eller finess. Att så pass många som kanske 3 000 människor ändå står kvar framför stora scenen är faktiskt svårt att förstå.

***

Enormt mycket roligare hade vi i Teaterladan när Magnus Carlson och hans Moon Ray Quintet drog största publiken dit under hela festivalen, det var till och med kö för att komma in en stund.

Magnus är på bra humör, kanske för att han fått logen bredvid sin stora idol Morrissey eller bara för att han såg en fantasisk Primal Scream-spelning på festivalen i torsdags.

Och han sjunger naturligtvis precis lika vackert som alltid, i de speciella och helt egna jazz- och soul-versionerna av noga utvalda gamla pärlor.

Vi bjuds på allt från The Doors Riders On The Storm till Paul Wellers You Do Something To Me och den episka northern soul-rökaren If I Could Only Be Sure, från början med Nolan Porter.

***

Sedan går Morrissey på och locker tveklöst Hultsfredsfestivalens allra största public 2011.

Det är kanske 7000 personer på plats – de övriga är på Maskinen borta i danstälet som enligt rapporter höll bra låda och röjde loss rejält även de även om det känns rätt löjligt att dissa andra artister (och som bandbröderna Slagsmålsklubben tydligen ska ha gjort på Islands In The Sun samma kväll, även dissa hela Hultsfredsfestivalen).

***

Efter Morrissey missar jag dessvärre såväl hiphop-galningarna MF Doom – med ansiktsmasker – som britpopslynglarna i Frankie & The Heartstrings. 

Men där jag sitter och skriver i presscentret precis bredvid Teaterladan kan jag åtminstone höra de sistnämndas medryckande modpop.

***

Men de sista låtarna av stockholmsbandet The Sound Of Arrows hinner jag i alla fall se.

Och vilken makalöst grym show! Badande i en brutalt snygg ljusshow, med bra dans och röj uppe på scenen lyckas de verkligen på igång en förvånansvärt stor publik med sin smittande glada electropop.

Att bandet kommit direkt från en spelning i England samma dag – och att de är ganska slitna, trötta och kanske inte helt nyktra, är dock inget som påverkar. Knäckande bra!

***

Den stora massan väljer sedan att avsluta årets Hultsfredsfestival med att se Hoffmaestro på stora scenen. Säkert en toppenbokning med tanke på deras enorma popularitet, men ungefär så långt ifrån min smak man kan komma.

Så jag väljer i stället att gå till ett av barområdena där vännerna Tom Pyl & Martin Söderström hela kvällen stått och spelat Morrissey- och The Smihts-låtar för en trogen skara Moz-fans.

Det är en vacker samling galningar som skrålar med i varenda textrad och det är oehört vackert att stå och blicka ut på fullmånen som lyser över campingen vid den pärlande ån samtidigt som Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me blir årets sista låt i Hultan.

GUSTAV GELIN