Tjugofem ballettdansöser i kroppsfärgade dräkter kommer ut på scenen.

I bakgrunden projiceras en gigantisk bild på romerska statyer. Röken sprutar ut ur kanoner i den enorma folkmassan som trängs i Slottsskogen.

Längst ut framför scenrampen i publikhavet stiger en skylift fem meter upp i luften.

Där står Kanye West och rappar hela Dark Fantasy över 30 000 vilt hoppande huvuden.

Det Kanye West sedan gör under två timmar på Way Out Wests Flamingo-scen är inte en konsert.

Det här är ett musikalnummer.

En sanslöst påkostad, ofattbart storslagen, mastodontshow som känns lika delar Las Vegas, Disney On Ice och antikt drama.

Tyvärr blir det lite av ett luftslott.

Kanye är så totalt distanslös och gravallvarlig i sin megalomani att man efter ett tag bara önskar att han stod ensam och rappade utan något speciellt extravagant alls.

Han har onekligen både rapskillsen och låtarna för det.

I hits som Can’t Tell Me Nothing, All Of The Lights och Stronger är man nästan på väg att utnämna honom till kung over hela festivalen.

Men självklart är han inte i närheten av det Prince bjöd oss på ett dygn tidigare på samma scen (där alltså Kanye gjorde ett gästinhopp på sisådär 20 sekunder!).

Speciellt inte när han envisas med oändligt sega autotune-infernon i sina lite för utdraget långa ballader mot slutet.

Men visst, det är helt omöjligt att värja sig mot Kanye.

Hybrisen till trots så är han ändå en av världens absolut största och mest intressanta artister.

Om han bara kunde visa att han njuter av det i stället för att hela tiden behöva bevisa det vi redan vet så kanske vi också skulle kunna känna lite riktig själ i hans liveshow.

GUSTAV GELIN