Way Out West 2011 är över. En fantastiskt festival på många sätt.

Det som gör Way Out West så unikt är fingertoppskänslan.

Det är svårt att föreställa sig någon annan festival i Sverige  som är eller ens skulle kunna komma i närheten av den här klassen på bokningar.

Att på 20 minuter kastas mellan den sanslösa överdimensionerade Kanye West-musikalen och det introvert gitarrmanglande indiebandet Ringo Deatstarr på pyttelillla Pusterviksbaren säger det mesta om festivalens bredd.

Och det är väldigt få konserter som inte håller måttet. Lägstanivån är hög.

***

Men Way Out West är långtifrån en perfekt festivalupplevelse.

Det finns mycket som går att förbättra och en hel del som förtjänar lite gnäll.

När Way Out West nyligen skickade ut ett mail till alla tusentals festivalbesökare där man skröt om att man skulle "ringa och surfa störningsfritt" tog man en rätt hård chansning.

En chansning som alltså inte gick inte hem alls, utan folk slet ungefär lika mycket i Slottsskogen som på Peace & Love tidigare med att få uppkoppling eller mobiltäckning på området.

Den nästan ännu mer omtalade Appen var jättebra, men på grund av föregående problem var det inte många som lyckades komma åt den ordentligt under stora delar av festivalen. 

Att man dessutom förutsätter att samtliga 32 000 festivalbesökare ska ha smartphones med möjlighet att ladda ner appar säger kanske lite om vilken publik det är som lockas till Way Out West.

Ingen app, inget schema. Papper existerade inte, utan då fick folk fråga sig fram för att veta när konserter började eller vilka klubbscener som någon artist skulle spela på.

Och då kommer vi till det största – och ständigt återkommande – problemet på festivalen: klubbnätterna med Stay Out West som ännu en gång blev ett trassel av köer och besvikna miner när många tusentals människor inte kom in till festerna alls.

En förbättring rent personligen var att de åtminstone har ordnat förturslista åt oss som faktiskt skulle jobba och rapportera från konserter på klubbarna.

Alternativet med en eller flera ytterligare scener på själva området i Slottsskogen är klart värt att undersöka vidare.

Så att åtminstone en del av banden kan få spela inför den jättepublik som önskar se dem.

***

Men om vi bortser från gnället så är Way Out West en fantastisk festival.

Stämningen är avslappnad och vuxen. Här finns ingen drängfylla, inget bråk och faktiskt inte alltför jobbig trängsel trots att det var alldeles för mycket folk samtidigt inne på området.

Att vi dessutom hade något så ovanligt som sol i tre dagar i rad i Göteborg gör ju inte saken sämre.

Men framförallt tar vi med oss musiken.

Prince fullkomligt förkrossande spelning. Kanye Wests mastodontmusikalshow. Aloe Blaccs soulglädje. James Blakes basmuller i kyrkan. Warpaints suggestivt drömska pop. Ringo Deathstarrs shoegazemangel. Jarvis Cockers charmerande charader. The Avett Brothers energikick. Edward Sharpes hippiemys. Och mycket mycket mer.

Tack för en grym festivalhelg.

GUSTAV GELIN