Farzad Nouri: Om invandrares olika stadier i uppväxten

Vi är många svenskar i Sverige, svenskar som kallas invandrarsvenskar, precis som amerikaner kallar mörkhyade amerikaner afroamerikaner. Vi blir aldrig bara ”svenskar”, det måste alltid till ett tillägg. 

Jag hatar att behöva svara på frågan ”Var kommer du ifrån?” när jag är utomlands. Med frågan kommer trettioelva följdfrågor på köpet. ”Är du svensk?”, ”Men du ser inte ut som en svensk?”, ”Är du född där?”.

Och så är jag igång med min livshistoria. ”Nej, jag är inte född här”, ”Jag kom hit några dagar efter jag fyllde två år”, ”Min lillebror är född här, men jag har ju bott här längre än han”.

Gör det honom mer svensk? Nej, så klart inte. Vi är lika svenska/invandrade/identitetslösa som många andra invandrarsvenskar som söker identitet. Vi har gått igenom många stadier.

Barnstadiet: Ingen bryr sig. Vi är alla barn och leker utan någon som helst reflektion på hudfärg. Knappt någon reflektion på kön heller (även om kön är det första man som barn förstår skiljer oss åt).

Tonårsstadiet: Man växer upp, blir tonåring och är cool. Att vara invandrare är ”coolt”. Många svenskar försöker anamma det häftiga genom att hitta någon milliliter vallonskt blod som ger dem rätt att säga ”abow” i rätt läge.

Ungdomsstadiet: Det där häftiga exotiska blir ”blattigt” och är inte längre coolt. Man blir socialt utfryst. Nu börjar försvenskningen: Man pratar svenska med föräldrarna i telefon när svenska kompisar är i närheten, för att understryka att "vi pratar svenska hemma, vi med".

Vuxenstadiet: Efter ett par år är många invandrarsvenskar så försvenskade att de skäms över att vara invandrare. De börjar prata om vi och dem, som om de är svenskar och de andra, invandrarsvenskarna, (eller blattarna som de kallar dem) är annorlunda. Tills man blir utsatt för rasism och blir påmind om att man alltid kommer vara invandrarsvensk i svenskarnas ögon. Eftersom man inte kan dölja sitt hår.

Stolthetsstadiet: Man går runt och är svensk men man känner sig också väldigt stolt översitt ursprung. Många börjar i det här stadiet lyssna på musik från hemlandet.

Slutligen: Accepterar man och bestämmer sig för att man är allt - stolt svensk, stolt invandrare och inget alls – i en och samma person.

Minns när jag var yngre. Jag var på en hemmafest, och en halvkompis kom fram till mig och sa ”Fan, Farzad, du är ju skön. Du är precis som oss…”. Min första tanke var ”Yes, accepterad”. Men så fortsatte han ”...även fast du är invandrarsvensk”.? Min andra tanke ”Nu kommer frågan..”. ?

Han frågade: ”Är du född här?”.

Skrivet av: Farzad Nouri.