Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
måndag 20 oktober 2014
Ingen rädder för ryssen är
måndag 13 oktober 2014
Skratta bort tråkhösten
torsdag 18 september 2014
72 000 FB-likes har oftast inte fel
41 651
reaktioner idag

Intervju24: Ulf Ekberg

Publicerad 2011-04-10 11:18
  • BILD 1 av 9
    Foto: Michael Brannäs/SCANPIX Ace of Base, Jonas Berggren, Pascal Engman, Intervju24, Ulf Ekberg, Bill Clinton, Bill Gates, Jenny Berggren, Söndagsintervjun
  • BILD 2 av 9
    Foto: Erhan Güner/SCANPIX Jonas Berggren, Bill Clinton, Pascal Engman, Jenny Berggren, Ace of Base, Ulf Ekberg, Söndagsintervjun, Bill Gates, Intervju24
  • BILD 3 av 9
    Foto: Anders Wiklund / SCANPIX Söndagsintervjun, Intervju24, Jonas Berggren, Bill Clinton, Pascal Engman, Ulf Ekberg, Ace of Base, Bill Gates, Jenny Berggren
  • BILD 4 av 9
    Foto: Jonas Ekströmer / Scanpix Jonas Berggren, Bill Clinton, Pascal Engman, Söndagsintervjun, Ace of Base, Bill Gates, Jenny Berggren, Ulf Ekberg, Intervju24
  • BILD 5 av 9
    Foto: Jonas Ekströmer / Scanpix Jenny Berggren, Jonas Berggren, Söndagsintervjun, Bill Clinton, Bill Gates, Ace of Base, Pascal Engman, Intervju24, Ulf Ekberg
  • BILD 6 av 9
    Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX Söndagsintervjun, Intervju24, Ace of Base, Bill Gates, Bill Clinton, Jonas Berggren, Ulf Ekberg, Pascal Engman, Jenny Berggren
  • BILD 7 av 9
    Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX Jonas Berggren, Pascal Engman, Bill Clinton, Ulf Ekberg, Bill Gates, Ace of Base, Söndagsintervjun, Intervju24, Jenny Berggren
  • BILD 8 av 9
    Foto: ROGER VIKSTRÖM / SCANPIX Söndagsintervjun, Jonas Berggren, Ulf Ekberg, Ace of Base, Intervju24, Pascal Engman, Bill Gates, Bill Clinton, Jenny Berggren
  • BILD 9 av 9
    Foto: ERIK ABEL / SCANPIX Jenny Berggren, Intervju24, Ace of Base, Pascal Engman, Bill Clinton, Jonas Berggren, Söndagsintervjun, Bill Gates, Ulf Ekberg

INTERVJU. Nyheter24:s Pascal Engman möter världsstjärnan och musikern Ulf Ekberg och talar om att shotta med Bill Clintons bror, vem som egentligen bjuder när man är på middag med Bill Gates, att slåss med Paolo Roberto, de vilda åren i Göteborg på 80-talet och om sexualdrift och revanschlusta som drivkrafter.

0 personer rekommenderar detta.

Du firade millennieskiftet tillsammans med Bill Clinton i Vita Huset, hur var det?

– Egentligen skulle vi turnerat med honom under hans valspurt, men då satte vår skivbolagschef, Clive Davies, stopp eftersom han är extremkonservativ. När Bill fick reda på det bjöd han in oss att fira nyår med honom istället. Säkerhetspådraget var enormt, det här var innan 11 september, men Al-Qaida och Bin Laden var ändå på radarn, veckan innan nyårsafton hade man stoppat en lastbil fullastad med sprängmedel som var på väg mot Washington.

Hur var själva festen då?

– Det var bra väder, U2 uppträdde, det var påkostat. Vi åt middag i Vita Huset och efter det blev det efterfest som slutade vid fem. Jag stod och drack shots med Roger Clinton, Bill Clintons brorsa, tills han däckade. Vi fick bära upp honom i hans rum. Det var fantastiskt. Efter allt det officiella blev efterfesten lite mer privat, folk knäppte av sig flugorna och slappnade av.

Hade Bill Clinton slipsen i pannan?

– Nej, han tog det ganska lugnt. Var uppe dagen efter vid nio och höll någon presskonferens. Det går inte att vara bakfull som president, det är ju ett jävla ansvar.

 

Avundsjuka och förakt

Du hade ett uppmärksammat förhållande med Emma Sjöberg på 90-talet, hur kommer det sig att kända människor dras till varandra?

– Man har en förståelse för varandras situation. Är man känd så vill folk ofta ha någonting av en hela tiden, det är svårt att lita på människor. Än mer nuförtiden än förr, med tanke på vad en paparazzibild eller en skandalstory är värd i dag. Vi var ju världens största band på den tiden så det skapades en hysteri kring oss, jag och Emma hade mycket gemensamt och vi kunde lita på varandra.

Ni var ett av världens största band, men här hemma var människor inte allt för imponerade.

– Nej, det var inte kul att alltid bli totalsågad i Sverige. Det fanns liksom inga gränser. Folk skämdes för att de var svenskar, vår musik var som att käka sina egna spyor, den sortens recensioner fick vi. Utomlands var man en hjälte och då var det så klart roligare att vara där än här, så jag flyttade till USA 1993.

Varifrån kom det där föraktet gentemot er?

– Titta på ABBA till exempel, de fick inte en enda bra recension fram till 1989. Man gömde sina ABBA-plattor bakom stereon. Man blir för stor utomlands för att folk ska kunna förstå det. Det finns en enorm avundsjuka som genomsyrar hela vårt samhälle. Samtidigt sporras man av att motbevisa människor.

Har inte vi svenskar blivit bättre på det? Jag tänker på hur hyllad Zlatan Ibrahimovic är till exempel.

– Kanske. Men idrott är annorlunda, man visste vem Zlatan var innan han åkte till Ajax, folk retade sig på hans kaxighet i början. Sen, när han bevisade att det faktiskt fanns fog för kaxigheten, så gjorde det honom ännu större. Han är underbar i sin kaxighet, jag älskar honom.

 

Sov utomhus och åt vatten och bröd

Innan ni slog igenom hade ni svårt att få skivkontrakt. Du och Jonas Berggren liftade till Stockholm med långtradare och sov i parker, var det en tuff tid?

– Vi hade inga pengar, kände ingen i Stockholm och fick inga svar på de brev vi skickade. Det var vårt enda sätt att få skivkontrakt. Någon vinter var det så jävla kallt att vi bröt oss in i ett trapphus. Jag minns att vi spelade upp en skiva för Polar, på den fanns alla våra största hits, men de var inte intresserade. Istället spelade de upp någon låt av en kille som hette Pablo Mendza från Borås och sa ”gör sån här musik, då kan ni bli stora”. Några år senare var Quincy Jones i Sverige för att ta emot Polarpriset och då fick han en fråga av en journalist om vad han kände till om Sverige. Han svarade att han bara kände till Ace of Base. Och då sa samma snubbe på Polar, han som avfärdat våra låtar, att ”om jag hade hört deras låtar så hade jag signat dem direkt”.

Trodde ni hela tiden att ni skulle slå?

– Vi visste hela tiden att det skulle gå bra. Jobbade dygnet runt, tejpade igen fönsterrutorna i studion, spelade in tills vi däckade. Så höll vi på i tre år, vi hade inga pengar heller, så vi levde på vatten och bröd. En gång i veckan hade vi råd att äta pizza. Jag minns att Macdonalds hade ett erbjudande, två Big Mac för priset av en, så vi åkte dit och köpte 40 stycken som vi la in i kylen. Vi åt hamburgare till frukost, lunch och middag hela veckan. En vecka gammal Big Mac smakar inte gott kan jag säga, det var så jävla äckligt. Vi jobbade mot alla odds.

Kan du känna en känsla av revansch gentemot era belackare?

– Ja, absolut. Sexualdrift och revansch är fantastiska drivkrafter. Det är väl lite märkligt att folk i Sverige inte har fattat överhuvudtaget vad vi har gjort. Vi finns faktiskt i Guinness rekordbok som världens mest sålda debutalbum. Mitt liv står inte och faller med det – men det är klart det hade varit kul att bli erkänd i Sverige någon gång.

 

Bill Gates och internet

Ni var väldigt snabba med internet, redan 1995 fanns Ace of Base hemsida, varför?

– Jag har alltid varit en datanörd. Hemsidan var enkel och man fattade inte hur stort internet skulle bli, vi fick 1,7 miljoner träffar de första två månaderna, vilket var en tredjedel av alla som var på nätet vid den här tiden. Det fanns bara tre band på nätet, David Bowie, Peter Gabriel och vi.

Brukar du prata om datorer och internet med Bill Gates, jag har sett några bilder på er tillsammans.

– Jadå, det är klart. Men han var ju mycket tidigare än jag. Han är cool, jag har träffat honom många gånger. En av mina kompisar var med och grundade Microsoft med honom, så vi träffas ganska ofta i privata sammanhang. Bara att lyssna på honom är fantastiskt, han bryr sig verkligen om andra människor. Tittar man på vad han har gjort så finns det ingen som hjälpt världen så mycket som han. Just nu reser han runt i Indien och Kina och försöker övertyga de lokala miljardärerna om att skänka åtminstone hälften av sina förmögenheter till välgörenhet. Han har fått med en hel del folk.

En fråga: om du sitter på middag med Bill Gates, vem betalar då?

– Oftast är det någon annan som bjudit in till lunchen, så det är varken han eller jag.

 

Högerextremism och Paolo Roberto

Du har umgåtts med högerextrema grupper på 80-talet och i en intervju sagt att det var för att få beskydd. Hur tufft var det egentligen i Göteborg 1982?

– Det var nog Sveriges tuffaste stad, och det är det nog än i dag. Det finns flest gäng i Göteborg än i någon annan svensk stad. Det är en fråga jag ställt mig många gånger: vad har vi gjort för att få så mycket hat och aggressivitet i just Göteborg? Det är lätt att skylla på politiker, men jag kan inte se något de skulle ha gjort fel i det här fallet. På 80-talet drev det omkring stora gäng på 100-tals människor, det fanns i och för sig i Stockholm också, i Kungsträdgården. Paolo Roberto var ledare där, jag känner honom väldigt väl och vi träffades några gånger och slogs på varsin sida av gängen. Vi har talat om det efteråt. Han var en tuff jävel på den tiden. Gick man in i Kungsträdgården så blev man nedslagen, det var samma sak i Göteborg, fast vi höll till på Avenyn. Vi slog in rutor, sparkade ner folk, alla var ju beväpnade dessutom. Jag tror att Sverige blev taget på sängen, det gick över från vanliga slagsmål till vapen väldigt snabbt.

Varför går man med i gäng?

– Man söker kärlek, gemenskap och respekt. Det hittar man i gängen. Det är väldigt lätt att bli manipulerad. Jag var ute och slogs varje helg, minst två gånger i veckan. Min näsa har brutits hur många gånger som helst.

Är du bra på att slåss?

– Jag var en street fighter, jag har inte varit i slagsmål sedan 87-88.

Vem skulle vinna i dag av dig och Pablo Roberto, jag tycker han ser tuffare ut.

– Han är en annan typ av fighter, han är ju en kampsportare mer än jag. Men jag vet inte… jag tror att båda är lite för gamla för att slåss, nu träffas vi och tar en bira istället.

Är det inte mycket folk som kommer fram för att jävlas med dig på krogen?

– På 90-talet var det ju det, men jag hade ofta människor runt mig som kunde ta hand om det. Jag blev ju dödshotad av skinheadsen när jag lämnade dem, det var ju långt innan Ace of Base. 1990 var jag på deras dödslista. När vi började med bandet uppträdde jag med skottsäker väst, det fick jag ha de fyra första åren i Ace of Base. Det fanns ju nazister i Tyskland och USA som ville ta mig. Det var ganska stökigt.

Du har ingen ambition att ge dig in i politiken?

– Nej, för fan, det räcker att Alexander Bard är i politiken. Han för alla artisters talan.


0 personer rekommenderar detta.

KOMMENTARER