Love is blind Sverige: Christofer hade tyvärr rätt hela tiden

Love is blind Sverige. 

Vad ska man säga. Kan det vara det finaste som hänt oss under dessa tuffa år? Produktionen måste ju seriöst skåla i champagne över den internationella succé som programmet blivit. Det är alltså inte bara i Sverige som det snackas överallt om programmet – utan även globalt. 

De som satt med casten till säsongen förtjänar ju absolut ett nobelpris, trots att visa aspekter kan... diskuteras. 

Jag har suttit bänkad från första avsnittet. Personliga favoriter är Krissy Kuldkepp och Oskar Nordstrand.

Krissy är en person man vill hamna bredvid på en bröllopsmiddag. Då vet man att man fått bästa bordet. Det enda som sticker lite i mina ögon är hennes hund som Rasmus så fint sade, kanske borde haft en något strängare uppfostran. 

Hundar av den rasen kräver en extremt intensiv träning och mycket bör ske redan som valp. Hon som person är ju dock otrolig och är ju som skapt för att vara med i tv?!

Men sen, Oskar Nordstrand. Vi måste skydda denna människa med allt vi har. Kommer ryssen får Oskar mer än gärna använda mig som mänsklig sköld under strid. Jag älskar hans dans, hans chinos, hans sätt att vara, hur han inte gillar tystnad, när han filmar Meira, att han är snäll, positiv, skön, glad. Nej men allt. 

Vilken OTROLIGT fin person han är. Och alltså förlåt men, nog för att Oskar verkar snäll och följsam, men killen är utbildad pilot och har en fysik som en elitidrottare. Det är inga meserier kring det ska jag säga. 

För det är ju just det här som blir dilemmat för kvinnor. Det här med killar som är "för snälla". Och jag vill såga mig i knäskålen varje gång jag hör detta förlegade och hjärndöda uttryck. 

Och någon som absolut hamnade i skottelden för det här var ju Christofer. 

Jag förstår absolut att man vill bli lite utmanad och ha en partner som inte bara säger ja till allt. Men detta sitter ju i en lite mesig personlighet och osäkerhet, inte i att man är FÖR vänlig. Det blir grammatiskt fel fel fel för mig.

Och sen, vad är det med kvinnor och att dras till så kallade "bad boys". Det är så toxiskt att det inte finns och slutar VÄLDIGT sällan bra. 

Varje gång man har en tjejkompis som börjar träffa en svartsjuk kille med ett criminal record som bibeln och som kommunicerar via Snapchat så slutar det alltid som för tyskarna vid slaget om Stalingrad – åt kuken. 

Men när hon sedan träffar på en snäll kille som mer än gärna kompromissar så är han "för snäll" och hon hoppar vidare till nästa rövhål. 

Det slår aldrig fel. Och det får mig att slita i mitt hår varje gång jag ser det. 

Som Christofer så fint säger till Catja, full och frustrerad i köket: "The good guy never wins". 

(Dock är han ju en sån typisk feminist-kille som egentligen inte är en så stor kvinnovän som han vill ge sken av). 

Men jo, trots att de på riktigt snälla killarna visst vinner emellanåt så finns det en väldigt stark poäng i det han säger. 

Tyvärr.