Quetzala Blanco: Här är mitt nya egoboostmål

Det började väl för några månader sedan, det var fortfarande sommar. 
Jag blev småförälskad i nån kille, som så klart var helt ointresserad av mig. 
Satan vad snygg han är, min lillesyrra tycker att han är så snygg att han borde vara "världsstjärna".

Haha, aja, först skrev han något i stil med att jag var som Friedrich Nietzsche. 
Tänkte att det var ju kul som en komplimang i stället för "älskar dina tuttar" eller vad det nu brukar trilla in för sms. 

Jag googlade Nietzsche (ofta jag läser sånt pretto?).
På Wikipedia hittade jag en bild på Nietzsche, 2*2 pixlar, svartvit och såg ut som ett litet ruttet frimärke från jesu tid, 13 miljarder tecken tråkig text, fastande för en sak, det stod att han "slutade sina dagar som sinnessjuk."

Det påminde lite en del om min pappas pepp-sms till mig när jag var lite nere:  
"Trots nervsjukdomar har det gått bra för många konstnärer efter deras död. Van Gogh till exempel". 

Bra det gick för han?
Cutta av sitt öra, satt och surade på en pinnstol i Auvers-sur-Oise och med Paul Gachet som typ sin enda vän.

Jaja, Ytterligare några dagar med den här killen förflöt. 
Efter ett tag sade han att jag var en "amoralisk urkraft". 
Googlade det också, blev inte klokare av det.

Sen tänkte jag inte så mycket mer på det – förrän jag var på kickoff med jobbet.

Uppladdningen var enorm. 
Det var flak med öl, det var coola gänget längst bak i bussen, det skulle bli teambuilding och aktiviteter och middag.
Jag gjorde förresten min första teambuilidingövning med en tjej på säljet, jag skar ost i små kuber när vi skulle laga mat. 

Sen var jag redlös 11.23 och gjorde bort mig för hela jobbet 15.19 och gick och la mig 21.30 efter att jag lekt sanning och konsekvens samt läst en eh, dikt som jag skrivit till min chef.

I alla fall, innan det där med min redlöshet och dikten så pratade vi om inspiration. 
Alla skulle nämna varsin inspirationskälla.
I två timmar så funderade jag över vad jag inspireras av.

Min mamma? 
Jo, hon är stark och cool och har fött fem döttrar och kämpat som fan.

Min pappa? 
Jo, han är en jävla överlevare som lämnade sitt liv som skoputsare i slummen i Caracas, tog sig till Europa, gick konstskolan i Paris, sov på gatorna i Tyskland med tidningspapper innanför kläderna för att hålla värmen,
(en isande kylig morgon vaknade han med krigsrubriker över hela kroppen) liftade till Indien, sålde örten till Jimi Hendrix, skaffade 90 000 ungar och ägnar sig åt sin konst.

Men vad är det som får mig att faktiskt gå upp ur sängen och slava på som alla andra svenskar dag ut och dag in? 

I och med att jag inte längre när några banala drömmar om lycka, kärlek, karriär, pengar, kredd, barn och framtid så kan det ju verka lite meningslöst att stå och svettas i kollektivtrafiken med alla vanlisar, försöka smälta in, lika nån sida på Facebook som heter typ "Inga Sverigedemokrater i Riksdagen Nej tack", köpa nån ful jävla topp, gilla housemusik, vilja nåt.

Och det är det. 

Att ge upp alla mina drömmar, en efter en, är det absolut bästa jag har gjort. 
Jag är lyckligare än någonsin och mer till freds än vad jag någonsin varit. 
Insikten om att njutningen inte är något i och för sig gott och smärtan inte något i och för sig ont är det viktigaste jag har lärt mig.

Det tog ganska lång tid att nå hit, men sedan jag insåg att absolut ingenting betyder någonting så känns det som att jag kan göra precis vad som helst. 

***
Nu jobbar jag stenhårt mot nästa egoboostmål, men det är svårt för en sentimental latina som blir kär every split second.  

Här det i alla fall, tipset från livscoachen: Don't let yourself get attached to anything you are not willing to walk out on in 30 seconds flat if you feel the heat around the corner.