“Gud, uppfinn nåt nytt, nåt för dom som väntar”

Jag började störtgrina åt "Så mycketbättre" i lördags. Inte åt Ugglas tolkning av “Jag och min far” som alla andra. Det kanske jag borde ha gjort, jag har en högstknackig relation till min pappa. Men det varnågot annat som berörde mig mer. Som träffade mig ihjärtat på ett sätt det var länge sedan jag kände. Det var somom någon plötsligt lyckats formulerat det jag tänkte men inte kunde sätta ord på.

Jag låg i min säng och funderade överlivet. Kollade Instagram med bilder på Kissie och andra unga smalabrudar i minimala Halloweenoutfits på White Room. Själv stod jagdär för inte mindre än ett halvår sedan. Inte i Halloweenoutfit såklart, men i lika minimala kjolar för det. Men i våras händenågot.

Jag började omvärdera hela min världsbild. Kanskeär det bara åldern, kanske orkar man inte längre när man börjarnärma sig 30. När man kört stenhårt i många år och samtidigtförsökt hålla ihop en karriär och ett fungerande liv iövrigt.

Men framför allt kände jag mig klar med det där. Jag orkade inte längre komma hem stupfullklockan åtta på morgonen efter att ha varit på efterfest som jagknappt visste var den var. Jag orkade inte vara så bakfull att jagfunderade över om livet var värt att leva. Jag var trött på att fly.

Och så träffadejag honom. Som fick mig att inse att man kan välja lycka. Att maninte behöver göra det ännu värre för sig själv. Att man själv kan påverka sin tillvaro för att må lite bättre. Men det som i början var smärtfrittoch rosaglittrande och perfekt har grusats.

När det inte längre är jag som mår dåligt är det han. Jag måste ge det tid, säger han. Jag vet inte hur mycket tid jag har. Hur länge det ska göra så här ont. När man väntat ett helt liv på att må bra, väntat på lyckan och tryggheten och att någon gång få känna att man räcker till. 

Gud, uppfinn nåt nytt 
Somgör det lätt att hålla ut 
Nåtför dom som väntar 
Domsom orkar vänta 
Mer 

Såsjunger Olle Ljungström. Och tårarna bara väller ut.

Livet blir inte bra över en natt. Det tar tid. Tid som bara rinner iväg. Timmar som blir till dagar som blir till veckor som blir till månader. 

ATT GE DET TID. För det krävs tålamod. Min absolut sämsta egenskap. Jag är för rastlös, jag har en så fruktansvärt stark instinkt att fly från det jobbiga. Jag önskar att jag kunde vara så där härligt trygg och säga att det får ta den tid det tar. 

Det kan jag inte. Det enda jag kan lova är att jag ska försöka. Försöka av hela mitt hjärta, med alla medel jag har.

Snälla rara kära Gud, kan du bara uppfinna något nytt som gör att det inte är så in i helvete svårt att orka hålla ut när man väntar?