Kolumn. Nyheter24:s nöjeschef Mimmi Lexander om varför valmöjligheterna till slut gör oss olyckliga. 2012-10-23 19:12

Det är fantastiskt på många sätt och vis att få leva början av sitt vuxna liv på 2000-talet. Att kunna förverkliga sina drömmar. Vi 80- och 90-talister har vuxit upp med mantrat att vi kan göra precis vad vi vill av våra liv, vi kan komma hur långt som helst och the sky is the limit. Vår generationen har ett enda mål i sikte: Att göra allt och lite till.

Vi kan ha högsta betyg och bli läkare och advokater eller flytta till London och bli bankers och tjäna fett med cash. Vi kan flumma runt i Asien och käka svamp och dricka buckets och leva som i "The Beach". Vi kan flytta till Australien och jobba på vandrarhem med att diska lite och sitta i receptionen. Säsonga i Ayia Napa. Cykla till Kongo. Vara volontärer. Och så kan vi plugga på distans, vara au pair eller gå på sångskolor i Los Angeles som egentligen inte leder någon vart.

Vi kan leva på att blogga eller vara värdinnor på nattklubbar. Skriva en bok. Vara med i en realityserie. Vi kan köpa löjligt dyra lägenheter i innerstan och skaffa katt och hund och barn och sambo eller ligga med vem vi vill och vaska skumpa på White Room, komma hem när solen gått upp och skita i allt. Vi kan "gå vår egen väg".

Och det är precis vad vi gör. Allt på en gång, och lite till. Vi är så upptagna med att förverkliga oss själva att vi innan vi ens gjort någonting färdigt redan är på nästa ställe mentalt. Vi är så fruktansvärt rädda för att missa någonting att alla möjligheter och alla val till slut bara blir en belastning.

Ibland slår det tillbaka. Man vill bara flytta ut i skogen och isolera sig och aldrig mer prata med en människa och göra absolut ingenting.

Jag har knappt en ung människa i min närhet som inte fått Atarax utskrivet, som inte varit på psykakuten med panikångest, som inte gått i terapi eller som inte haft hjärtklappning, magsår och känner sig konstant otillräcklig.

Vi ska vara snygga, smala, smarta, trevliga, härliga, creddiga, bra partners, bra i sängen, bra vänner, bra barn och bra syskon, ha spikraka karriärer, pengar på banken, bott utomlands, varit galna singlar, haft långa perfekta förhållanden, ha coola polare och vara allmänt lyckade. Framförallt så ska vi "göra allt det där vi drömt om". För att vi potentiellt skulle kunna.

Hur ska man kunna välja? Hur ska man möjligtvis kunna prioritera vad man vill helst när utbudet är oändligt? När det finns så många val att det svartnar framför ögonen av tanken på att man väljer "fel"? Eller gud förbjude, inte väljer alls.

Jag tror inte att människan i grunden är gjord för att kunna hantera så många val. För länge sedan fanns det inga val. Man skulle överleva. Punkt. Vi kan helt enkelt inte ta in det faktum att hela världen ligger för våra fötter och det enda som begränsar oss att inte göra det vi drömt om är vi själva. Utvecklingen har gått framåt, men den mänskliga hjärnan hänger inte med.

För man kan inte göra allt. Det största problemet ligger väl i att man i slutändan måste välja. Omedvetet så har man alltid gjort ett val, även om man inte väljer så valde man att inte välja. Man sitter på sitt feta röv och är passiv och har liksom accepterat sitt öde. Och det man inte valde har man missat.

Jag önskar ibland att vår verklighet var mer begränsad. Det må låta helt jävla rubbat, men tänk hur mycket bättre folk skulle må. Om vi inte hade alla de där hundratusentals alternativen som vi aldrig kunde grubbla över hur de skulle ha varit om vi gjort.

Jag tror framförallt att besöken på psykakuten hade varit många färre.