Quetzala: Kjolarna är muskorta och bootycallsen duggar tätt

Jag har fortfarande lite dåligt samvete. Då ska ni veta att det krävs mycket för att jag ska känna varken empati eller ångest eller vad som helst. Men jag har fortfarande inte svarat på ett mejl. Från min chef. 

Det är inget jobbigt. Han undrar bara när jag vill ha semester. Det har legat i inkorgen stjärnmärkt i snart fyra veckor. Tror faktiskt att det snöade ute när jag fick det. 

Och nu är det sommar. 

Tokvarmt  ute. Rosévinet flödar, kjolarna är muskorta, bootycallsen duggar tätt (Skojade. Inte en jävel som hör av sig. Det är bara mass-sms från Twilfit och kanske nåt enstaka sms från nåt ex som har suttit och supit i 72 timmar och vill ligga) brännan ska det jobbas på, resor planeras, livet ska njutas. 

Tror aldrig att jag har hatat sommaren så mycket som i år. Så bestämde jag mig. Det blir ingen semester i år. Kan inte tänka mig något värre. Klumpas ihop med en massa lyckliga vanlisar i grupp? 

Varför fan då? 

Det enda jag vill göra är att isolera mig totalt, helst på kontoret. Sitta med risig hållning och skriva om Hollywood (det är aldrig röd dag eller semester i Hollywood, vet ni...) tills folk glömt bort ens blotta existens.

Det är inte pollenallergin, det är inte heller det faktum att jag är nydumpad och att exet är lyckligare än någonsin med solbränna, ny gäri och tusen coola jobb. Det är inte heller det att jag snart är för gammal för både bikini och jeansshorts.

Det är bara det att på vintern är det okej att tycka synd om sig själv, slicka sina sår, vara vinterdeppig och hålögd. Då smälter man liksom in. Men sommaren avslöjar min sanna natur. Och jag kan inte tänka mig att utsätta någon för den miserabla historien. 

Ha det gott :C