"Kissa med öppen dörr, prata om allt, ha dåligt sexliv, va ihop på Facebook, va otrogen"

Jag kan knappt minnas senaste gången jag hade en riktig relation. Alltså ihop-ihop. På riktigt. 

Ni vet ordning och reda, träffa föräldrarna, planera semester, tillit, kissa med öppen dörr, "prata om allt", ha dåligt sexliv, va ihop på Facebook, va otrogen (inte på Facebook), lägga upp nån Instagrambild på två hjärtformade frallor och Brämhults juice och skriva nån caption om sin "partner".

Venne, är det kul?

Istället har jag de senaste åren uteslutande haft KK:s. Det är det perfekta upplägget. 

Man ligger överallt hela tiden utan undantag, kollar på film, festar lite ihop, drar iväg nånstans på en weekend, myser hånglar gosar och leker ihop. Inga skyldigheter, inget drama (i och försig har jag blivit kär i hälften av dom) och inga krav.

Och framförallt så slipper jag detta: att någon kille ska försöka förändra en. Gillar man narcissistiska players (upp med en hand) så man måste hålla dom så jävla kort. 

För det ultimata för en narcissistisk player är att ha en självständig kvinna vid sin sida, en trofé som säger ja till allt och sedan sänka henne. Annars blir de uttråkade. Och players hatar att ha tråkigt. 

Istället erbjuder jag: En kvinna i sina bästa år, med risigt rykte och torra hårtoppar. Som har noppiga tights men nära till skratt. Ölmage men tar igen det med 75E-kupan. Tatueringar, ett lazy eye som hänger efter nån festrelaterad skada, sönderopererat face. 

Levnadsglad fighter som står i nån bar kvart i fyra och drar Patron-tequila och spelar brända skivor från 2005, legat med hela stan, hatad av halva stan.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här. Men jag älskar att vara singel. Jag slipper hålla tider, behöver aldrig hålla vad jag lovar och hey – hänsyn är väl bara nåt ord på H – mellan "heroin" och "häst" i ordboken.