"Jag vill ju bara att alla ska vara kompisar med varandra"

STOCKHOLM. Det är höst nu. Det betyder att Josefin Johansson faktiskt är lite "ledig".

– Just nu så tar jag igen mig efter enganska körig sommar. Jag jobbade liksom hela, hela, hela tiden. Sånu säger jag nej till allt som inte är en walk in the park. Så nuslappar jag lite, gör lite små gig och lite radioinhopp. Jag görsaker som jag tycker är kul. Spela musik till exempel.

Du jobbar på en platta?

– Försöker. Vi får se hur det går. Jag har inte gjort så fokuserad musik förut så nu känns det såhär ”oj, spännande, hur gör man det här?”och det är roligt.

Hur gör man då?

– Just nu samlar jag idéer, går och trallar och nynnar och spelar in det på olika apple-produkter.

"Jag hatar att ha tråkigt"

Redan här kan man alltså konstatera att Josefins bild av att ta igen sig inte helt överensstämmer med den gängse bilden av att faktiskt vara ledig. Dessutom har hon, som hon säger, en massa möten inplanerade. Så vad driver henne?

– Min rädsla för tråkigt. Jag hatar att ha tråkigt, jag hatar när saker inte är roliga eller överraskar mig. Så därför så måste jag ha kul hela tiden.

Det låter som att det händer mycket?

– Ja, jag vill att det ska hända mycket. Och när det inte gör det blir jag jätterastlös, som det är oftast på hösten tycker jag. Saker lägger sig och sen ska alla börja planera vad man ska göra till nästa år. Det är då jag börjar ringa och trakassera folk: ”Nu måste vi hitta på någonting, vi gör något kul nu”. Vilket resulterar i att jag sen på våren är helt uppbokad och inte har en aning om varför jag ringde till alla.

Det känns som att det kan sätta en i en del märkliga situationer, att vägra ha tråkigt.

– Ja, det gör ju att man riskerar mer kanske. Jag utsätter mig för knasigare saker. Det är också kanske lite av en skada, jag har ju en podcast med Kringlan Svensson. Både han och jag har märkt att vi gör lite saker, inte med inställningen ”vad roligt att gå på den här efterfesten” utan mer för att det blir en perfekt historia. Men det är väl ett skäl till att leva det också.

Har du ett stort bekräftelsebehov också?

– Ja, det har jag ju eftersom att jag är i den här branschen och att jag vill vara på en scen hela tiden. Men jag har inte så mycket bekräftelsebehov att jag är beredd att göra vad som helst. Mycket är jag beredd att göra men inte allt.

Var går gränsen?

– Där jag inte kan styra över det. Jag skulle tro att de har frågat kanske tre gånger nu om jag inte vill vara med i Kändishoppet. Jag förstår det, det är en kul grej, det låter roligt. Men jag kommer inte att göra det just för att jag inte kan kontrollera hur jag framstår.

Saknar det direkta i radion

Trots stand up:en, tevejobben, teaterjobben, podcasten och exakt allting annat som Josefin sysslat, och sysslar med är det ändå antagligen främst via radion som folk känner igen henne. Något som antagligen är aningen svårt att undvika när man gjort program som Pang Prego och varit en del av Morgonpasset.

När jag intervjuade Erik Löfmarck för ett tag sen så pratade han om att P3 snodde alla bra unga svenska komiker?

– Ja, det kan man nog säga. Men det var ju där radion var bättre än vad stand up-världen någonsin har varit när de kom på att ”fan, vi måste nog ha andra än bara vita killar i 29-årsåldern i radion” så därför så dammsög man efter folk som inte är det. Alltså som är allt annat. Tjejer, folk med utomeuropeisk bakgrund, yngre, äldre vad det nu är.

Allt.

– Allt. De andra valde bara de vanliga killarna och de blev kvar på stand up-scenen. Och har därför nu verkligen blivit jättemånga.

Saknar du det dagliga med radion?

– Både ja och nej. Jag saknar radion i det direkta, att man kunde läsa någonting på förmiddagen och sen kunde man sända det roliga inslaget en timme senare. Det saknar jag. Nu tar det längre tid att få ut sina roliga idéer. Å ena sidan är ju det bra eftersom att man kan processa saker mer och sen är det ju jobbigt att jobba nio till fem och vara på en institution. Jag menar, det är världens roligaste jobb men det är också vanliga människor som har jobbat där i trettio år och sitter och säger att ”ska vi verkligen ha nya gardiner i studio två? De har ju varit där så länge”.

Och det har alltid funkat.

– Ja. Så det saknar jag inte alls med radion.

"Vill inte att någon ska bli uppretad"

Nu är det, istället för via radio, ofta via Twitter som kontakten med fans och diverse andra sköts. Vilket hon gillar eftersom att "det inte går att bråka så mycket på 140 tecken.

– Jag vill ju inte att någon ska bli uppretad, jag vill ju bara att alla ska vara kompisar med varandra.

Glada?

– Glada och inte tycka tråkiga saker som till exempel "ut med invandrarna".

Josefin pratar också om sin kärlek till den brittiska humorn, framförallt den lite flummigare i linje med till exempel "The Mighty Boosh" och Russel Brands grejer. En typ av humor som inte riktigt finns i Sverige.

– Nej, absolut inte. Might Boosh skulle ju aldrig göras i Sverige. Knasbollar ses ju inte med så blida ögon i Sverige?

Nej, det är väl mer att man skrattar åt dem i sådana fall?

– Ja, eller kallar dem ”bög”. Det var ju det som var Thomas Di Levas problem, ett av många problem för honom, länge var han ju bara en knastuta. Som alla bara tyckte var en jättekonstig människa. ”Han hatar vi, han är bögig”. Nu framhåller inte jag Thomas Di Leva som en stilikon.

Är du sugen på att göra något ultraflummigt själv?

– Ja, om det är kul. Jag vill göra allt som är humoristiskt och som går att genomföra.

"De flesta som står på scen har en rutig skjorta på sig"

Men trots de vidare ramarna inom brittisk humor, svensk humor är trots allt ändå rätt okej.

– Jag tycker att att vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har. Men det hade såklart mått bra om vi hade haft lite, jag menar om någon såg lite spexigare ut. Jag gör ju mitt bästa. Jag kan ju inte vara ensam om att bära det. Det är ju inga komiker alls, vare sig de är roliga eller inte, som gillar att klä ut sig.

Det har jag inte ens tänkt på, så det säger säkert det mesta.

– Det är väl också så att de flestasom står på scen har en rutig skjorta på sig, oavsett om det ären tjej eller kille. Skjorta är dresscoden på en stand up-scen. Menjag hyllar gärna folk som har lite olika stilar. Så att publikenkan lära sig något också, att det är skillnad på olika människor.

Tror du att det beror på att folk som är lite udda inte släpps fram eller att de inte finns?

– Eftersom att vi inte haft några sånamänniskor innan så tror jag inte att folk förstår att det gåratt göra. Som till exempel, länge hade vi inga kvinnliga komikerför inga kvinnor fick några möjligheter.

Det är väl fortfarande ett problem?

– Ja, verkligen. Men nu jobbar vi ändå på det. Och alla säger hela tiden att ”ta plats”. Jag gör ju det så mycket jag bara kan men då får män också hjälpa till.

Ge plats?

– Män, lägg av att våldta. Det kan män bli bättre på så kan vi kvinnor ta för oss.

Det låter ju rätt fair.

– Eller hur?