Byn där israeler och palestinier lever sida vid sida
I skolan hålls lektioner på både hebreiska och arabiska. Och på kyrkogården vilar muslimer, judar och kristna sida vid sida. Det brutala Gazakriget skapar frågetecken kring huruvida palestinier och israeler någonsin kan leva i försoning. I "fredsbyn" Neve Shalom/Wahat al-Salam görs det redan.
— Jag ser muslimska och judiska barn leka tillsammans på skolgården som de alltid har gjort, berättar Nava Sonnenschein, pensionerad rektor och pedagog, för TT på telefon från byn.
— Men verkligheten påverkar oss. De flesta här är väldigt ledsna och vill inget annat än att kriget och lidandet ska ta slut.
Terrorstämplade Hamas attack mot israeliska civila den 7 oktober och det efterföljande kriget mellan Israel och Hamas har följts med förskräckelse i Neve Shalom/Wahat al-Salam. I byn har fem så kallade dialogmöten hållits, träffar där judar och muslimer möts för att prata om utvecklingen och i bästa fall uttrycka empati för varandra.
— Vi har verktyg för att skapa förståelse, men ibland räcker de inte riktigt. Ibland måste vi enas om att tycka olika, konstaterar Sonnenschein.
"Onaturligt vara rasist"
Men överlag fortsätter de omkring 70 familjerna i det levande fredsexperimentet att samtala, leva och sörja tillsammans. Neve Shalom/Wahat al-Salam ligger nära gränsen till Västbanken, en bit från motorvägen mellan Tel Aviv och Jerusalem. Här finns skolor, lekplatser, en pool och ett andligt center öppet för alla religioner. Däremot saknas synagogor, moskéer och kyrkor.
Byn grundades på 1970-talet av Bruno Hussar, som föddes i en judisk familj i Egypten men senare konverterade till kristendomen och blev munk. 1972 började han hyra mark av ett kloster i en då avfolkad by, där han ville förverkliga drömmen om en plats där kristna, judar och muslimer kunde leva tillsammans. Till en början bodde han där ensam i sin husbil, skriver tidningen The New York Times, som besökte platsen kort före krigsutbrottet.
1994 fick Neve Shalom/Wahat al-Salam status som en "riktig" by och därmed tillgång till vatten och elektricitet. Då hade de första pionjärfamiljerna, lika många muslimska och judiska, flyttat in och börja uppfostra sina barn.
— När man lever här är det onaturligt att vara rasist. Att växa upp tillsammans gör en enorm skillnad, konstaterar 40-årige Amit Kitain, vars familj var en av de första judiska i byn, för The New York Times.
Ärvda trauman
Men naturligtvis är Neve Shalom/Wahat al-Salams historia inte friktionsfri. Dess invånare bär på nedärvda trauman och båda sidor har konkurrerande offerberättelser, något som kommer fram i dialogprocesserna.
Den mobilisering som skedde efter krigsutbrottet har varit särskilt utmanande. Detta eftersom muslimer i Israel inte förväntas göra militärtjänst på samma sätt som judar.
— Det fanns muslimska unga som inte ville att deras judiska vänner skulle ge sig av, men de måste ju åka enligt lag. Vissa av dem skulle till stridsförband, vissa ville verkligen försvara sitt land, berättar Nava Sonnenschein.
Men i stort har man i byn hållit fast vid den modell många lärt sig sedan barnsben. Muslimska och judiska ledamöter, de flesta förhållandevis sekulära, turas om att vara ordförande i det lokala bystyret. Skolan har haft både muslimska och judiska rektorer. Alla barn lär sig både hebreiska och arabiska.
Idealiserad bild?
Frågan är om det kan vara så enkelt. Kan fred uppnås, åtminstone på lokal nivå, enbart för att en munk och några familjer bestämmer sig? Isabella Dos Santos, forskare vid University of Toronto som är i färd med att skriva en doktorsavhandling om byn, säger till The New York Times att vissa bybors syn på fred är så idealistisk att den känns orealistisk.
— Byns bidrag är snarare att påvisa att idén om fred är komplicerad och komplex. Den går igenom perioder med brister, men fred är inte ett helt omöjligt mål, säger Dos Santos.
