Krönika: Förbundet tappar bögbollen än en gång

STOCKHOLM. Nyheter24 rapporterade den 28 februari om hur det Svenska fotbollförbundet stod handfallna inför homosexuellas situation i fotbollssverige.

Att det finns fotbollsspelare som tvingas leva en del av sina liv i hemlighet och samtidigt är rädda för att visa sig själva för vilka de egentligen är.

Bara dagar efter granskningen kom Anton Hysén ut ur garderoben. En garderob som mer liknande en betongklädd bunker. Och SvFF hade inte gjort mycket för att mjuka upp marken eller försökt få väggarna att rämna.

Men nu hävdar de att de trots allt slagits för saken. Att de i samråd med sina tränare länge strävat efter "en förening i varje by – fotboll för alla". En vision där de vid sidan av det rent sportsliga vill odla en värdegrund för sina utövare att stå på, där alla är lika värda oavsett etnicitet, religion, kön eller sexuell läggning.

Tränarna är lösningen?

I artikeln som nu dykt upp på SvFF:s hemsida framgår det klart och tydligt hur de strukturerat upp sin verksamhet för att det ska underlätta för alla människor att delta.

Tränarutbildningar är det stora mantrat. Utbildningar ämnade att förse de professionella tränarna med hjälp "att bli trygga i sina roller". Allt bra där.

Dock är det samtidigt två väldigt viktiga - om inte de viktigaste - aspekter som fortfarande saknas i det Svenska fotbollförbundets perspektiv. Var är diskussionen kring fansen? Och var är den än djupare diskussionen med spelarna?

"Det är fansens fel"

Att SvFF ska lyckas stävja redan stundtals pubertala supportrar som kan vräka ur sig salvor av hat utan like är inget att lita på.

Dock måste den ambitionen existera. Nyligen publicerade The Guardian en längre krönika av en anonym skribent som sysselsätter sig genom att på hög nivå lira fotboll med en klubb i Premier League.

"Det är fansen som gör det smått omöjligt för dessa människor att vara öppna med sin sexuella läggning." hävdade han. "Folk skriker konstant rasistiska saker åt med- och motspelare."

Skribenten menar vidare att glåporden från läktarhåll många gånger fått spelare att tappa fattningen, "att de helt enkelt gått in i omklädningsrummet och gråtit - för att sedan inte dyka upp till träning på flera dagar."

Showen ingen sett

Även om det yttre samhället och dess fördomar lyfts fram fastnar det snabbt vid att SvFF sponsrat en enmanshow som dragit land och rike runt. "Fotbollsbögen" tillsammans med Mårten Svedberg är en teaterföreställning som tacklar homofobin och manlig fostran inom pojklagsfotboll.

Frågan är dock hur många ur Black Army, Bajen Fans, Järnkaminerna, MFF-Support, Änglarna, Kärnan och de andra som tagit del av Svedbergs måhända episka föreställning?

Frågan är dessutom hur många av Daniel Andersson, Mohamed Bangura, Robin Söder och andra allsvenska fotbollsspelare som sett showen?

– Ska jag vara helt ärlig mot dig, så är det här en fråga som inte kommit upp för mig så länge jag sysslat med professionell fotboll, berättade AIK:s vicekapten, Kenny Pavey, för Nyheter24 i slutet av februari.

"Det måste vara ohyggligt"

I en avslutande och bortviftande mening väljer Per Widén att bre på stort om hur SvFF i grund och botten inte bär något ansvar i frågan. Utan att det i stället är de enskilda föreningarna som själva bestämmer sina ledare, representanter och värderingar. Inom förbundet följer de mest stadgarna runt tävlingsbestämmelserna. Dock följer det att:

"Diskriminerande uttryckssätt i samband med fotbollsverksamhet kan bli föremål för disciplinåtgärder av fotbollens dömande organ."

– I omklädningsrummet sitter vi och tittar i magasin och konstaterar vilka brudar som är snyggast. Och det måste helt enkelt vara ohyggligt att behöva hålla tillbaka sin sexuella läggning i den här världen, avslutade Pavey när det begav sig.

Och sedan dess är det inte mycket som har skett, annat än att en ensam själ vågat ta steget ut - och ett förbund har gömt sig bakom fina ord.

Bengt Magnusson bevisar att vi fortfarande har en lång väg att vandra: